Förhandlingarna om förändringar i arbetsrätten har åter strandat, vilket höjt risken för stök på arbetsmarknaden och en regeringskris. 

Det är ett sätt att se det. Ett annat är att arbetsmarknadens parter har kommit närmare en lösning. Två av tre förhandlingsparter, Svenskt Näringsliv och PTK, är överens. Den tredje, LO, säger visserligen nej till det som föreslagits men smäller fortfarande inte igen dörren. Tonen mellan parterna är fortsatt försonlig.

I den allmänna debatten framställs vägen framåt som ett val mellan en partsöverenskommelse och förslagen i den så kallade LAS-utredningen av Gudmund Toijer. Verkligheten är mer komplicerad. Arbetsrätten är och kommer att förbli en kombination av regler som slås fast i lag och sådant som regleras i avtal mellan fack och arbetsgivare.

Utredningens förslag och buden i partsförhandlingarna täcker samma spörsmål, men bara delvis. Det finns delar i förhandlingsmaterialet som är mer långtgående än utredningen medan annat avhandlar frågor där Toijer inte föreslår något alls. 

Därutöver finns frågan om statens ekonomiska ansvar för de anställdas utbildning för omställning. Det är ett område som utredaren knappt rört, eftersom han inte tilläts föreslå något som skulle lägga ökade kostnader på statskassan.

En bra reglering av arbetsrelationerna kräver parternas medverkan. Den enighet som finns mellan Svenskt Näringsliv och tjänstemannafacken i PTK utgör en bra grund för fortsättningen, medan det påstått eniga nejet från LO bör tas med en nypa salt. 

Avtalsförslaget om arbetsgivarens rätt att vid arbetsbrist få undanta 15 procent av arbetsstyrkan från turordning, lär ha varit svårsmält för alla LO-förbund. Vissa av dem, som IF Metall, var sannolikt ändå mer benägna att acceptera den uppgörelse som låg på bordet. Den gav bland annat en tydligare reglering av användningen av inhyrd personal samt stärkt arbetsgivaransvar för anställdas kompetensutveckling – en klar förbättring för förbundets medlemmar. 

Samtidigt bör man respektera de starka invändningar som andra LO-förbund lär ha haft. Det gäller exempelvis kritiken från Hotell- och restaurangfacket, liksom Handels, mot så kallad hyvling, som förekommer flitigt i deras branscher. Hyvling innebär att arbetsgivare i stället för att säga upp anställda på grund av arbetsbrist kan minska deras arbetstid. Det kan ske helt utan förvarning och innebär att företaget kringgår LAS turordningsregler, samtidigt som den enskilde arbetstagaren inte har mycket att sätta emot. Förslaget till uppgörelse ska ha innehållit någon sorts turordning vid hyvling, men som framför allt de två fackförbunden fann oacceptabel.

En väg framåt kan vara att lagstifta utifrån vissa gemensamma nämnare, punkter där de centrala förhandlingsorganisationerna är överens eller nästan överens. Medan fler frågor än tidigare får hanteras i avtal på förbundsnivå, utifrån de olika branschernas förutsättningar, snarare än i ett centralt huvudavtal.

Det förutsätter god vilja från parterna samt lugn från de partier som utgör regeringsunderlaget: Fantasi och fingertoppskänsla snarare än poser och ultimatum.