Det är tre val på söndag. I kommun- och landstingsvalen kan väljarna mer gå efter gamla märken.
I Sörmland och på andra håll är vanan nu stor vid blocköverskridande, ibland ovanliga majoriteter. Praktiskt sinnelag och ekonomiskt ansvarstagande kan väga tungt. Den smalare dagordningen underlättar. Säkerhetspolitik, lagstiftning och övergripande samhällsekonomiska frågor är inget för fullmäktige.
I riksdagsvalet talar däremot dessa stora frågor nu starkt för att en del av de senaste årens mönster borde brytas upp. Regeringsbildningen kan då förankras över den traditionella blockgränsen, inte i ett blocktänkande som flyttar ut avgörande makt på ytterkanterna.
Det behövs nu en regering för krigstid, och för fredstida kriser – och förtroendefull samverkan med demokratiska allierade, i EU och i Nato. Det ryska kriget mot Ukraina kan ha återverkningar hela kommande mandatperiod.
Sverige är snart EU:s ordförandeland. Vi är en del av Natos försvarsgemenskap. Även det ställer stora krav.
Alla väljare bör ha med sig insikten att den karusell av vårdslösa pengalöften som åter tog fart under pandemin, och fortsatt in i valrörelsen, är motsatsen till det vi måste ställa in oss på. Slarvigt kringslängda slagord, om allt från sextimmarsdagar till stora ökade pensionsutbetalningar utan täckning, skulle kosta tiotals eller hundratals miljarder.
Dagordningen för kommande regering präglas i stället av prioriteringar, tonvikt på både produktion och renare energi, försvarsberedskap, investeringar och dessutom risker för internationella ekonomiska kriser. Inget sådant löses med politisk agitation byggd på att stämpla ut delar av befolkningen ur gemenskapen, och spela på rädsla, fördomar och gruppsnålhet.
Med de låsningar som på ena kanten skett till att försöka bygga makt på allians med SD kan följden bli en utpräglad konfrontationsregering. Om den alls kan bildas kan den dock skakas och falla sönder, under upptrappad utpressning från SD.
Förutsättningarna för en bredare uppgörelse, där ytterkanterna hålls på avstånd från kanslihuset, är nu störst om det är Centerpartiet som finns på mittlinjen i riksdagen. Centern har med hållfasthet i principfrågor – och ett större mått av ekonomiskt ansvar än andra – meriterat sig för röster från tidigare M-, L- eller KD-röstande.
Oavsett åt vilket håll ett valresultat pekar i statsministerfrågan är det sedan starkt önskvärt med en regering som kan accepteras inom den grupp av partier som tog Sverige in i EU och som efter 2014 lade grunden för Natomedlemskapet. Det är Socialdemokraterna och åtminstone merparten av dem i Reinfeldtregeringen.
Det kan finnas flera sätt, koalition eller samarbetsavtal – eller mellanformer med särskilda arbetsgrupper för vissa centrala frågor och ömsesidigt betrodda fackministrar. Men de personskiften bör göras som kan övervinna de skador de senaste årens destruktiva blockpolitik vållat.
Vänsterpartiet har inte i en Natoregering att göra. Det borde ändra sig, så som skett i exempelvis Finland.
Miljöpartiet har ett annat problem med sig. Dess inre plågor kan bli svåra vid en klimatnyttig politik i skogs-, kärnkrafts- och gruvfrågor – och vid snabbare tillståndsprocesser. Det kan bli mer än vad en effektiv regering kan uthärda.