En tvåpartiregering där Centern och Socialdemokraterna ingår, och där majoriteter söks åt båda hållen.
Som läget blivit är det en av få tämligen goda möjligheter som återstår. Annie Lööf (C) fick en del rutinförbannelser över sig, för att hon till DN sade att det var tänkbart. Men det bör vara mer än tänkbart. Enkelt blir det dock inte. En förutsättning för att det ska prövas i första hand är förstås att det blir Centerpartiet som sitter på mittlinjen i riksdagen.
Får i stället Ulf Kristersson majoritet, av de fyra partier som påstår sig stå bakom honom, blir det till att börja med förhandlingar om vad alliansen M-SD egentligen ska ha för politik. Den enighet om huvudfrågor det talats om i valrörelsen är till stor del skenbar. Samtidigt ger maktviljan M motiv för att gå med på mycket som SD vill ha.
Det kan spricka mellan M och SD, eller det kan bli så magstarkt att andra drivs bort. Men mer troligt är att Kristersson vid en sådan utgång tillträder, och att SD sedan skärper kraven i en fortsatt utpressning.
En koalition mellan Magdalena Andersson och Annie Lööf skulle ha ett utgångsläge där Ulf Kristerssons projekt med en SD-allians misslyckats, och inte fått tillräckligt underlag. Det borde öppna för den välbehövliga omprövning som borde äga rum inom både M och KD, för att inte tala om L.
Möjligheterna för en regering med S och C att i ganska många frågor söka breda lösningar borde då öka, särskilt när en del personskiften blivit följden av valutgången. Ska de båda fungera ihop kommer dessutom ett antal av vardera partiets mer olycksaliga ståndpunkter att få läggas åt sidan.
Samtidigt skulle en sådan regering möta problemet att V, MP eller båda kan rösta nej i statsministervoteringen och därmed spela bollen tillbaka till Ulf Kristersson – eller till någon annan kandidat som då tar vid efter valutslaget.
Båda dessa partier hävdar, med mer eller mindre allvar, att de ska ha ministrar, och att de inte vill stödja någon regering där de själva inte ingår. Detta lär det talas en hel del om de närmaste veckorna.
Men ett parti som vill sitta i regering behöver också uppträda så att det går att ha i regering. Detta har de vänstersocialistiska partierna i Norge, Finland och med tiden även Danmark klarat av. Mest intressant är Finland, där Vänsterförbundet deltar i den regering som tar landet in i Nato. Utrikesministern i regeringskoalitionen är från det gröna partiet, och samverkar nära med den konservative presidenten.
Vänsterpartiet däremot förefaller, trots de två senaste partiledarskiftena, mer inriktat på att straffa ut sig ur regering, men ändå påstridigt begära statsrådsposter i en ministär som verkställer det Natointräde V motsätter sig. Det är inte bara Annie Lööf som ser Vänsterpartiet som icke regeringsdugligt.
Miljöpartiet har klarat att vara med i kanslihuset, men har nu satt sig i samma båt som V i Natofrågan. Ett stort frågetecken är också partiets förmåga att delta i den helt nödvändiga förändringen till snabbare miljöprövningar och bättre hänsyn till klimatfrågan vad gäller gruvor.
Ett annat skäl för en koalition mellan S och C är att Centern på senare år fått något en rad andra partier numera gjort sig av med – kompetenta och trovärdiga företrädare i de stora samhällsekonomiska frågorna