Omsvängningen är häftig. Om det inte stupar på mållinjen bildar Österrikes konservativa och gröna partier regering. I det gröna partiets högsta beslutande organ väntas den tidigare så osannolika koalitionen bli godkänd på lördagen, om än med en del protester.
Efter nyvalet i höstas har parlamentarisk logik också talat för en koalition över mittlinjen, men utan socialdemokratiska SPÖ, som fått många sår att slicka.
Om den konservativ-gröna regeringen tillträder kan kursomläggningen få betydelse på europeisk nivå. Så var det även då de konservativa ÖVP, med den då nye partiledaren Sebastian Kurz, efter valet 2017 gick i allians åt rakt motsatt håll, med den radikala ytterhögerns FPÖ.
Det var ett symptom på klyftan som öppnats genom europeisk och nordamerikansk konservatism. En del av dem går i förbund med partier på yttersta högerflygeln, och vänder ryggen åt tidigare samarbeten med socialdemokrater eller liberaler.
Nu gör ÖVP helt om. Efter en tid med en av presidenten utsedd ämbetsmannaministär återkommer Kurz som förbundskansler. En del misstro är ofrånkomlig. Är det allvarligt menat? Eller väntar Kurz på tillfället att åter ta in extremhögern i regeringen?
Tydligen har han och det gröna partiets ledning kunnat övervinna misstron så att de delat ämnesområdena mellan sig. De båda får ansvar för det som deras väljargrupper känner starkast för.
Förändringen är positiv, och har förklaringar som inte bara berör Österrike. Det blev övertydligt vilket allvarligt missgrepp det var då extremhögern, öppet allierad med Putins maktparti Förenade Ryssland, gavs ministerposterna med ansvar för polis, militär och alla landets säkerhetstjänster. Österrike blev en uppenbar säkerhetsrisk i västligt samarbete och behandlades därefter av andra länder.
Sedan satt partiledaren för FPÖ, som var vice förbundskansler, och fyllepratade på Ibiza med några han trodde företrädde ryska miljardärintressen som kunde ge honom makt över en stor tidning i Wien. Skandalen spräckte regeringen. ÖVP hade gjort fel, men Kurz klarade sitt eget parti ur knipan genom att dra åt sig väljare från den för tillfället krisande ytterhögern.
En andra förklaring är att några gröna partier i Europa upphört att vara ett slags gröna yttervänstersocialister. De har, som även skett i Sverige, närmat sig socialdemokrater, liberaler och moderat konservativa.
En koalition som den i Österrike kan tänkas uppstå bland annat i Tyskland.
Att de gröna ska ta ansvaret för energisparande och klimatpolitik är just i Österrike något som klart kan behövas. Landet har bitit sig fast i beroende av fossilgas, olja och kol. Sedan 1990 har, till skillnad från Sverige och Tyskland, koldioxidutsläppen inte minskats avsevärt, utan tvärtom ökats! Ett statskontrollerat storbolag är nära förbundet med östliga gasintressen. Totalutsläppen i förhållande till invånarantal och samhällsekonomi är visserligen mindre än i Tyskland men långt högre än svensk nivå.
Uppgiften blir svår. Återstår att se om regeringen klarar den påfrestningen.