Ledare: Ensamheten löser partierna bäst tillsammans

Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) må vara oense om mycket. Som höghastighetståg, hur gängkriminalitet ska bekämpas och inte minst vem som passar bäst som statsminister.

Samtidigt har S- och M-ledaren åtminstone en sak gemensamt: Båda tog upp problemet med ensamhet i sina jultal.

Stefan Löfven hade före talet besökt Frälsningsarmén, som "lägger sin tid och energi på att bota ensamhet". Ulf Kristersson berättade att han och hans familj brukar vara med och förbereda Strängnäs domkyrkas julbord för människor som annars kanske hade firat julafton ensamma, och påminde om frasen att ställa fram en extra stol vid julbordet.

Här är det lätt att tänka att Kristerssons och Löfvens fokus visserligen är medkännande och välmenande, men att sociala relationer inte är en politisk fråga, utan en privat angelägenhet. Men det är att göra det väl enkelt för sig. Inte minst eftersom ensamhet inte kan skiljas från andra politikområden.

Exempelvis ökar ofrivillig ensamhet risken för demens, depression, kärlkramp, hjärtinfarkt, stroke, psykiskt lidande och för tidig död. Ensamhet klassas numera som en större riskfaktor för hälsan än rökning och stillasittande, och frånvaro av sociala kontakter aktiverar hjärnans system för fysisk smärta (SvD, 8/11-2018). Därför leder ensamhet bland annat till fler vårdbesök och en ökad konsumtion av smärtstillande mediciner, vilket belastar sjukvården.

Sannolikt var det framför allt det sistnämnda som fick Storbritannien att reagera. Den förra premiärministern, Theresa May, lanserade ganska nyligen en strategi som ”första steget i den nationella uppgiften att utrota ensamheten under vår livstid”.

Som ett led i detta utsågs en ensamhetsminister, som ska samordna insatser som underlättar för människor att bryta sin ensamhet. En åtgärd är att vårdcentraler kan skriva ut recept på sociala aktiviteter, som pågår i föreningar och frivilligorganisationer, vilket på sikt antas minska kostnaderna för sjukvården (SvD, 10/11-2018).

Samma sak gäller i Sverige. Som Kristdemokraternas första vice partiordförande, Jakob Forssmed, skrev för drygt ett år sedan, är minskad ensamhet en av nycklarna för att dämpa vårdbehoven och kostnaderna som följer av en åldrande befolkning (DN, 23/10-2018).

I Göteborg har man fört in ett gemenskapsperspektiv i politiken. Rent konkret handlar det bland annat om att säkra äldres möjligheter till social gemenskap, exempelvis under måltiderna, och att stärka föreningslivet och civilsamhället, som gör mycket runt om i Sverige redan nu, men trots det kan behöva ytterligare hjälp på traven (Göteborgs-Posten, 20/12).

Även för barn talar siffrorna sitt tydliga språk. Ensamma högstadieungdomar – 8 procent av en årskull – har tre gånger högre risk för underkända betyg, vilket leder till sämre livschanser, arbetslöshet och utslagning.

Därför bör Stefan Löfven och Ulf Kristersson inleda nästa decennium med att omsätta sina tankar i praktisk politik. Det räcker inte att besöka Frälsningsarmén och ställa fram en extra stol vid julbordet.