Det handlar om åtminstone ett hundratal migranter men kanske ännu fler. De sitter fast i ett ingenmansland i gränsområdena mellan Belarus och Lettland, Litauen och Polen. De tre EU-ländernas gränsvakter släpper inte igenom dem och deras belarusiska motsvarigheter låter dem inte gå tillbaka in i Belarus.

Det handlar om människosmuggling orkestrerad av Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko. Den inleddes under sommaren som svar på EU:s sanktioner efter att Belarus hade tvingat ner ett passagerarflygplan för att gripa en oppositionell ombord.

Några tusen personer hade under juni och juli hunnit ta sig över gränsen, i huvudsak till Litauen, varefter det blev stopp. Lettland, Litauen och Polen använder nu systematiskt olagliga ”pushbacks” där migranter hindras att ta sig in i länderna och söka asyl.

Litauen har snabbändrat sin migrationslagstiftning med tillägg om en kort procedur för asylhantering – tio dagar – och möjlighet att låsa in asylsökande som reser in irreguljärt i upp till sex månader. Rätten till överklagande av asylavslag begränsas och utvisningar underlättas.

Lagen har fått hård kritik från människorättsorganisationer och från Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

Med all rätt. Litauen bryter uppenbart mot internationella konventioner och mot EU-lagstiftningen. Samma sak gör Lettland och Polen. De lettiska gränsvakterna håller 41 irakiska kurder instängda i gränslandet. Polackerna har på samma sätt stängt in 32 afghaner vid en polsk by i norra änden av gränsen mot Belarus.

På onsdagen beslutade Europadomstolen om så kallade interimistiska åtgärder i de två fallen, ett beslut som domstolen tar när den ser en risk för allvarliga kränkningar av Europakonventionen. Lettland och Polen beordras att förse migranterna med mat, vatten, kläder, läkarvård och, om möjligt, tillfälligt boende.

Detta visar det rättsligt och moraliskt ohållbara i EU:s flyktingpolitik. Gränsländernas rättsvidriga agerande mot migranter är först och främst polska, litauiska och lettiska politikers ansvar. I bakgrunden finns dock en EU-politik som driver länderna mot dessa överträdelser. Den fokuserar ensidigt på gränsskydd och inte alls på ordnat, humant och rättssäkert mottagande av asylsökande vid de yttre gränserna. Och inte heller på säkra och lagliga resvägar för dem som söker skydd.

Resultatet är nu ännu ett övergrepp – det är svårt att kalla det något annat – mot migranterna, och något som ser ut som en propagandaseger för Belarus diktator. Genom att transportera migranterna till gränsen blottar Aleksandr Lukasjenko EU-ländernas hyckleri i synen på mänskliga rättigheter.

Och än hårdare blir EU-ledarnas fall från de höga hästarna om de till sist tvingas hålla tillbaka eller mjuka upp sanktionerna, eller ingå överenskommelser med Lukasjenko för att slippa de asylsökande. EU:s förmåga att med kraft agera mot tyranner i dess grannskap kommer att sättas ur spel under överskådlig tid.