Att ministrar kan få nytt jobb efter att de slutat är ytterst sällan ett problem. Det är tvärtom bra om de kan försörja sig.
Det som oftast brukar nämnas är att näringsministern Björn Rosengren (S), efter att ha haft telefrågorna inom sitt departement, efter sin avgång blev konsult och fixare åt Stenbeckgruppen med dess telefon- och tv-bolag. Men inte ens där kan sägas att staten eller förtroendet för de demokratiska institutionerna skadades på nämnvärt sätt.
I internationellt arbete för att förebygga korruption brukar karenstider för övergångar mellan statlig och privat tjänst höra till rekommendationerna. Påpekanden från sådana håll bidrog till att en svensk utredning tillsattesför ett knappt år sedan. Den har skötts av den allmänt betrodde Sten Heckscher (S), som själv varit minister och vet vad det handlar om. Han har efter främst norsk förebild hittat ett rimligt sätt att undvika stela regler om tider med allmänna yrkesförbud.
Bakgrunden till uppdraget var också att tanken på karantänsregler har återkommit flera gånger, både i riksdagen, och i den parlamentariska Försvarsberedningen – som tänkt på förhållandet mellan kanslihus, myndigheter och försvarsindustri.
Det fanns dock en märklig inskränkning i Heckschers uppdrag. Hela statsbyråkratin slipper begränsningar. Dessa riktas enbart mot den högsta politiska nivån, statsråd och statssekreterare. Detta kan inte skyllas på utredaren. Direktiven blev ensidiga, och avspeglar ämbetsmannakulturens benägenhet för att skydda sig själv och ensidigt se folkvalda och deras medarbetare som riskfaktorer.
Sten Heckschers juridiska uppstädning av frågan är ändå välgörande. Den nämnd som ska avgöra frågor om ett års karenstid – eller temporär begränsning av tillåtna uppgifter – ska väljas av riksdagen. Så görs det också med JO, riksrevisorer och ledamöter i Statsrådsarvodesnämnden. Nämnden ska innehålla både erfarna domare och tidigare statsråd och statssekreterare. Det är utformat för att både skydda rättssäkerheten och tillföra reell insikt om uppdragens innehåll.
Framför allt ska inskränkningar i rätten att arbeta bara kunna förekomma där ett statsråd eller statssekreterare fått tillgång till särskild information eller kunskap som kan orsaka ekonomisk skada för staten, risk för otillbörlig fördel för enskild person eller bolag eller en risk för att allmänhetens förtroende skadas. Detta bör innebära att reglerna tillämpas i ett litet antal fall, främst där det förekommer upphandlingar eller försvars- och annan kvalificerad sekretess.
Men mycket fler befattningshavare som är myndighetschefer, jurister, militärer eller andra experter har sådan information. En enda grupp har nu särskilda regler – Riksbankens direktion. En enda generaldirektör har karantänsregel, chefen för Transportstyrelsen.
Sveriges problem med korruption är verkligen inte stora. Men risker kan uppstå främst där makt som kan påverka stora ekonomiska värden utövas av en eller ett fåtal personer utan andras medverkan. Då utgör vissa myndighetschefer och domare den verkliga riskzonen i den statliga sektorn.
Offentlighetsprincipen är ett viktigt skydd. Det finns i staten förhållandevis lite information som är otillgänglig för press och allmänhet och kan komma att missbrukas för egen eller andras privata vinning.
Ett betydligt värre problem är den totala hemlighet som finns om vilka som betalar lobbyister och andra för att försöka manipulera nyhetsförmedlingen eller påverka val och myndighetsutövning. Att genomdriva öppenhet om lobbyisters penningflöden skulle till skillnad från föreslagen karantänsregel medföra en betydelsefull sanering av dunkla hörn i maktutövningen.