Statsbudgeten sanerades, skattesystem och pensionssystem reformerades, vården effektiviserades och skyddades i besparingstider. Det skedde under växlande regeringar, ibland med bredare uppgörelser, ibland med oenighet längs blockgränsen, fram till 2010.
Regeringen Löfven lever i huvudsak på frukterna av tidigare regeringars insatser. Men nu, när det parlamentariska läget talar för mer samverkan över blockgränsen, har en del partiledningar uppträtt på ett sätt som försvagar demokratins handlingsförmåga. Politiken har drivits mot kanterna. I stället för att se farorna i detta har Anna Kinberg Batra (M) vänt sig åt SD till – och det i ett läge när högerpopulism är en tilltagande fara för Europas säkerhet.
En intern moderat reaktion mot detta är inte oväntad. På måndagen angrep Mikael Odenberg (M) – på DN Debatt – såväl oviljan att söka kompromisser med regeringen som kursomläggningen till samspel med SD.
Odenberg är inte vem som helst. Han hade en mycket stark ställning i sitt parti som gruppledare i riksdagen fram till regeringsskiftet 2006. Att han lämnade regeringen i en konflikt med Anders Borg om försvarsanslagen betyder inte att han i dag saknar politisk tyngd. Dessutom sade Anders Borg, i tv före jul, att partiledningarna hos S och M borde tala om varandra – och till varandra – så att de sedan klarar av fler breda uppgörelser.
Mikael Odenberg kritiserar att moderatledningenloggat ut från möjligheten att påverka regeringspolitiken, och aktivt drivit regeringen till att än mer stödja sig på Vänsterpartiet. Han anser att både nuvarande regering och en eventuell moderatledd regering blir för svaga för att klara de svåra frågor som kräver bredare parlamentarisk förankring. Han vill att S och Mska bilda regering. Han ser riskerna, men anser uppenbarligen att det kan bli ännu värre om nuvarande förlust av handlingsförmåga fortsätter.
Samverkan över blockgränsen behövs verkligen, men kan ha fler former än koalitioner. Ju längre en stor koalition varar, desto större är också risken att den själv stagnerar, men också förlamar den opposition som inte är oseriös och skrikig. Att S och M, ifall de verkligen försöker, skulle kunna kompromissa om ett paket av större frågor är dock troligen riktigt. Ökade kostnader för försvar och för ändrad ålderssammansättning i befolkningen behöver nu finansieras. Det kräver att mer skatter tas in, men med reformer där andra skattesatser sänks och där ekonomin inte undergrävs.
Det finns dock minst tre scenarier vad gäller en bred regerings politiska väg. En regering som inte enats om en reformkurs, och där man fortsätter att blockera och misstro varandra, kan som i Österrike förlama reformkraften,i stället för attfrigöra den.
En motsvarighet på riksplanet till de rödblå koalitionerna i Katrineholm och Eskilstuna skulle kunna bli obehagligt oliberal. Moderater och "blue labour" skulle då mötas i en önskan att hålla invandrare borta och vårda sina närstående särintressen.
En tredje möjlighet är dock att en regering över blockgränsen fortsätter med reformer av skattesystem, socialförsäkringar och arbetsmarknad för att stärka ekonomin och trygga välfärdens ekonomiska grund. Det var en sådan, på många sätt liberalt präglad, reformlinje som tog Sverige ur 90-talskrisen. Den lade grunden för att det senare gått bättre än i en rad andra länder.
Mikael Odenbergs sätt att skriva om bland annat skatter på egendom och miljöpåverkan tyder på att han själv skulle vilja se en sådan tredje variant av blocköverskridande regeringspolitik. Men vilka andra moderater vill det? Det har blivit en vidöppen fråga. Dessutom är detta inte en bilateral fråga för S och M. Fler partier bör ta ansvar för att bryta upp låsningar. Eller för att vara en liberal – och konstruktiv – opposition.