Polen, Lettland och Litauen bryter mot EU:s lagar i sin behandling av asylsökande. Det är människor som möjliggjorts inresa i Belarus av regimen där och sedan förts till gränserna. De tre EU-länderna har godtyckligt direktavvisat asylsökande – det som brukar kallas illegala pushbacks – samt antagit asyllagar som strider mot unionsrätten.

Ett givet svar från EU-kommissionen borde vara att dra Polen, Lettland och Litauen inför EU-domstolen – inleda ett överträdelseförfarande, som det heter. Men det är inte vad som sker. I stället försöker EU-kommissionen möta dessa länder halvvägs.

Det är innebörden av förslaget till tillfälliga nödregler för de tre EU-länderna som presenterades för två veckor sedan. Förslaget legaliserar inte pushbacks men försvagar likväl de asylsökandes rättigheter. De ska bland annat kunna hållas i förvar längre än vad som är tillåtet i dag, ha begränsade faktiska möjligheter att överklaga negativa beslut och kunna utvisas lättare.

Det är anmärkningsvärt att EU-systemet å ena sidan vidtar åtgärder mot Polen på grund av dess politisering av domstolsväsendet, å andra sidan sätter enorm tilltro till samma polska domstolar genom att ge dem större svängrum i hanteringen av asylsökande.

Men det är allvarligare än så. EU är på väg att etablera en ny, mycket oroväckande norm i asylfrågor.

För det första sänks tröskeln för när EU sätter sina asyllagar ur spel. Som europeiska flyktingnätverket ECRE skriver i sin kritiska kommentar till förslaget, utlöstes EU:s nödmekanism för flyktingsituationer 2015 när 1,8 miljoner personer reste in i EU irreguljärt. Nu aktiveras den när ungefär 8 000 personer har tagit sig in i Polen, Lettland och Litauen från Belarus i år och inte fler än uppskattningsvis 10 000 till befinner sig i Belarus i hopp om att ta sig över gränsen.

För det andra riskerar detta bli det nya sättet för EU att hantera asylfrågor. Man struntar i att få på plats en permanent mekanism för mottagande och omfördelning av asylsökande från gränsländerna. I stället gör EU på det här sättet – reagerar på asyltoppar, även låga sådana, med ”tillfälliga” restriktiva nödlagar där Kommissionen föreslår och Ministerrådet beslutar, medan Europaparlamentet enbart har en rådgivande roll.

För det tredje belönas lagbrott och övergrepp i gränsländerna. Om Polen, Lettland och Litauen inte tycker att undantagen är tillräckligt långtgående, kan de helt enkelt strunta i dem och tillämpa sina egna, unionsrättsvidriga lagar. Ingen i EU kommer att slå dem på fingrarna, som Kommissionen redan har visat.

Det är bara att gratulera Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko. Med förhållandevis små medel har han blottat EU:s sämsta sidor och framkallat reaktioner som försvagar EU som en demokratisk sammanslutning. Han har stärkt de mest auktoritära krafterna i EU (Polen) och satt igång processer i unionen som gröper ur respekten för mänskliga rättigheter.