Arbetsmarknadens parter har åter fått bollen. Utredningen om Lagen om anställningsskydd (LAS), ledd av Gudmund Toijer, var inte tänkt som första och bästa alternativ i Januariavtalet. Den skulle ge mer innehåll i de fyra partiernas andrahandslösning, som de enats om, ifall fack och arbetsgivare åter skulle visa sin oförmåga.
Nu pågår taktiserande och överdrifter om utredningens förslag. I dessa finns en del att diskutera, om det verkligen blir aktuellt att nästa år ha dem till grund för lagstiftning.
Men något mer centralt, som inte ska tappas bort, är att tvistefrågorna ganska snabbt borde kunna lösas avtalsvägen. Kraven bör nu främst vändas mot arbetsgivarnas och löntagarnas organisationer.
I höstas förde dessa i tysthet konstruktiva samtal. Det som då skissades har inte visats upp för allmän diskussion. Parterna tycks ha varit på väg mot en bredare uppgörelse. Lagändringar skulle balanseras med a-kassa, kompetensutveckling och kanske även annat. Intressant nog tycks parterna, vad gäller arbetsrätten, ha haft fokus främst på annat än den politiskt så omdebatterade frågan om turordning vid arbetsbrist.
I utredningsdirektiven från S, MP, L och C finns en likartad grundtanke: Förändringar i anställningsskyddet, främst med tanke på mindre företag, balanseras med sådant som ökar tryggheten för anställda. Detta genom att underlätta omställning för människor när arbetsmarknad och teknik förändras.
Fack och arbetsgivare har dock, om de tar sig samman, lättare att sätta ihop bitarna i en sådan lösning. Det är de som förfogar över omställningsavtal och avtalsförsäkringar. Deras omfattande, framgångsrika partssamarbete rör såväl arbetsmarknadsåtgärder som kompletteringsförsäkringar vid arbetslöshet och sjukdom – samt avtalspensionerna.
De som hellre ser juridiska tvister, polarisering och ytterkantsinflytande – i politik och på arbetsmarknad – blundar lätt för att parterna förhållandevis lätt kan få frågorna av bordet, om de inte låter sig hindras av maximalister och politiska hetsporrar i egna led.
Utredaren Gudmund Toijer, som förr satt i Arbetsdomstolen och nu i Högsta Domstolen, har gjort ett gediget jobb och visat på för- och nackdelar med olika förslag. Det var en onödig orättvisa då arbetsmarknadsminister Eva Normark (S) påstod att han åsidosatt utredningsdirektiven.
Han har tvärtom följt direktiven även då de har begränsat honom. Toijers förstahandsförslag om att rätt till kompetensutveckling för anställda görs till en LAS-paragraf är inte lyckat. Det skulle vålla besvärliga tolkningstvister i domstol. Men politikernas instruktioner har hindrat Toijer vad gäller försäkringslösningar. Bara avtalsparterna kan ju råda över avtalsförsäkringarna, och utredaren fick inte lägga nya kostnader på staten.
Utredningen bör inte åka i papperskorgen. Men man ska inte heller ge efter för högerreflexer och hoppas på lagstiftning för att slippa ge facket något i utbyte.
Parterna bör samla ihop sig, arbeta konstruktivt och lösa knutarna. Då kan de fyra samverkande partierna begränsa lagstiftandet. De kan i stället med åtgärder inom vidareutbildning och kanske arbetslöshetsförsäkring medverka till att avveckla konflikten.
I vintras försökte några fackförbund i offentlig sektor och byggsektor hindra förbund inom industri, handel och annat näringsliv att gå vidare längs den linje som skissats. De obstruerande förbunden sköt skott i egna fötter. De verkade närmast driva fram lagstiftning som utgår från LAS-utredningen.
Det vore olyckligt. Förutom att skapa en allvarlig konflikt mellan fack och arbetsgivarorganisationer, med stök på arbetsmarknaden, skulle det öka påfrestningarna på politiken. Det är inte vad Sverige behöver. Särskilt inte i denna kristid.