Att införa en familjevecka var Socialdemokraternas dyraste vallöfte. Fullt utbyggd, med fem dagars extra semester för alla med barn i åldrarna 4 till 16 år (tio dagar för ensamstående), beräknas reformen kosta cirka 5,4 miljarder kronor om året. Halvt utbyggd, med tre dagar, vilket enligt januariavtalet ska införas under mandatperioden, blir notan billigare.
Men det betyder inte att vare sig en hel eller halv familjevecka är väl spenderade pengar. Det tycker inte ens LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson, som sitter i Socialdemokraternas verkställande utskott. För snart en månad sedan sa han till Expressen att man i stället borde satsa på att höja statsbidragen till kommunerna.
Det tycker sannolikt många föräldrar också.
Inte för att de inte gärna tillbringar fler lediga dagar med sina barn. Utan för att många upplever att det finns brister i skolan och förskolan och en del känner att deras barn inte är trygga i närområdet. Då ligger det närmare till hands att vilja använda miljarderna till utbildning, barnomsorg eller poliser, eller för all del för barnens mor- och farföräldrars äldreomsorg, än att önska en handfull lediga dagar för egen del.
Lägg till att Sverige troligtvis är på väg in i en lågkonjunktur, vilket innebär ökade kostnader för bland annat a-kassa och statsbidrag till kommunerna, som behöver kompenseras när de får in mindre pengar i kommunalskatt.
Det gör att mycket talar för att den dyra reformen, som få efterfrågar och troligtvis nästan ingen saknar om den uteblir, kommer att läggas på is alternativt införas genom en "ledighetsväxling". Det senare föreslås av TCO, som vill ta de 90 så kallade lägstanivådagarna i föräldraförsäkringen och göra om till 10 dagar med vanlig ersättning per år, när barnet är mellan tre och tolv (Aftonbladet debatt, 1/10).
Även om en sådan växling rimligtvis är billigare än att plussa på med en familjevecka är den inte gratis. Dels eftersom ersättningen per dag höjs för de flesta. Dels eftersom färre dagar antagligen skulle "frysa inne", vilket händer när föräldrar inte tar ut samtliga dagar som i dag ger låg ersättning.
Med tanke på det ekonomiska läget bör regeringen därför helst inte införa någonting alls på ledighetsfronten. Men om det står mellan att växla en sorts lediga dagar mot en annan sorts lediga dagar, och att bara fylla på med nya, är det betydligt bättre att välja växlingen. Inte minst eftersom familjeveckan inte enbart kostar de 5,4 miljarder som Försäkringskassan ska betala ut. Det finns även en samhällskostnad i form av ett minskat antal arbetade timmar, eftersom vikarier inte kommer att täcka upp för all familjeveckoledighet.
Ett annat problem med familjeveckan är att många arbetsgivare, som redan har svårt att hitta kompetenta vikarier, skulle få det ännu tuffare än i dag när en hel del sommarledigheter sannolikt förlängs. Det gäller i synnerhet inom sjukvården och äldreomsorgen, vilket betyder att risken för underbemanning i verksamheter där medarbetarna redan har hög arbetsbelastning ökar, om personalen plötsligt får rätt till ännu mer betald ledighet.
Då ökar även risken för att människor mitt i livet, med barn som kan behöva akutsjukvård och föräldrar som är beroende av tillsyn, inte känner att deras familjemedlemmar får rätt hjälp. Det är knappast vad Sveriges redan stressade föräldrar behöver.