Vingåkers kommun bidrar med 500 000 kronor till TV4:s julkonsert i Västra Vingåkers kyrka. Det berättade Katrineholms-Kuriren förra veckan. Varför gör kommunen detta? När kommunstyrelsens ordförande Anneli Bengtsson (S) ska förklara blir det svajigt.
Det handlar om att visa upp Vingåkers kulturskola för hela Sverige, säger Bengtsson, eftersom elever från kulturskolan medverkar vid konserten. Om man sedan lockar ett fåtal elever som annars väljer andra skolor till Vingåkers kommunala grundskola, så har kommunen tagit hem den halvmiljon som har lagts på tv-produktionen.
Och så säger hon detta:
– Vi har fantastisk verksamhet i våra skolor. Det behöver vi lyfta. Bara för att vi har ett dåligt betygsresultat innebär det inte att skolan är dålig.
Den kommentaren är den allra märkligaste. Politiker får gärna lyfta fram sina skolors starka sidor. Men detta liknar mest verklighetsflykt. Om skolans betygsresultat är dåligt är skolan dålig på att sköta sitt huvuduppdrag. Där bör fokus ligga, inte på reklamfluff.
Kommunalrådets beräkning om att senare ta hem det som betalas till TV4 bygger på ett antagande om att en elevökning ger skalfördelar värda en halv miljon kronor. Hon antar också att det är exponering av sjungande elever från kulturskolan i riks-tv som ökar elevantalet i den kommunala skolan.
Det är mycket höftande, gissande, lösa kopplingar och osäkra faktorer, och väldigt lite klara tankar om insats och effekt.
En utgift på 500 000 kronor är inte någon extrem summa i hela kommunekonomin. Men även den har en alternativkostnad – värdet av andra sätt som pengarna kunde ha använts på men som kommunen har valt bort.
I det här fallet hade det kunnat vara olika typer av engångsinsatser eller investeringar i kulturskolan och grundskolan, som köp av inventarier eller extra undervisningstid. Värdet av TV4-projektet måste ställas mot detta, konkretiseras och kunna utvärderas.
Men så fungerar inte dessa floskeltunga sätta-kommunen-på-kartan-insatser.
I det senaste numret av Ekonomisk Debatt avhandlas kommunernas platsmarknadsföring, som den kallas, av forskarna Andreas Bergh och Gissur Ó Erlingsson, som båda har förekommit som krönikörer på ledarsidan. De påpekar att forskningen på området är undermålig och ger ingen vägledning. Vi vet helt enkelt inte om de här kommunala insatserna uppfyller sitt syfte.
Och om man inte vet huruvida något fungerar, bör man inte ägna sig åt det.
Med det sagt finns det nyanser. Katrineholms kommunalråd, Göran Dahlström (S), är något på spåret när han förklarar varför kommunen betalade 80 000 kronor för rätten att använda Körslagets varumärke.
Man ska inte överdriva effekten av sådan marknadsföring utåt mot människor i andra kommuner, säger Dahlström i Katrineholms-Kuriren. Men det gav inre sammanhållning och stolthet över Katrineholm, menar han.
Så kan det mycket väl vara. Andra tillfällen är kommunalt varumärkesarbete som inte främst syftar till marknadsföring utåt, utan i stället är ett sätt att stärka organisationskulturen och samlas kring gemensamma mål.
Det viktiga är att de ansvariga i kommunen verkligen förstår varför de gör något och att kostnaden hålls på rimlig nivå.