Ingetdera är enkelt att åstadkomma. Men enkla sätt finns att i stället få arbetsmarknaden att ändra sig åt motsatt håll:
Kan något få en kommunal, privat eller statlig arbetsgivare att undvika att göra en tillsvidareanställning så är det en obestämt stor risk av den här karaktären: Att under rätt lång tid behöva fortsätta att betala en betydande del av avlöning och tillhörande löneskatter – medan den anställde är långtidssjukskriven. Det blir då lätt ännu mer uppmärksamhet, eller kanske misstänksamhet, för att inte råka anställa någon som senare visar sig kosta en extra arbestgivaravgift på 25 procent av utbetald sjukpenning. Detta är nämligen vad den nya, eller nygamla", särskilda sjukförsäkringsavgiften" föreslås bli.
Den blev svaret på vad regeringen skulle ta sig till med de åter stigande sjukkostnaderna. Finans- och socialdepartementen kom nyligen med ett lagförslag om det.
Riktigt små företag skyddas en del av ett fribelopp, som för större arbetsgivare får mikroskopisk betydelse. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), som får bära en stor del av den nya kostnadsbördan, skyndade sig att tillsammans med andra arbetsgivarparter döma ut kanslihusförslaget.
Viktigare är den andra skyddsregeln. Personer med diagnos som medför" uppenbar risk" för minst månadslång sjukskrivning inom ett år kan inför en ny anställning få ett försäkringskassebeslut om undantag. Även anställda med arbetsmarknadspolitiskt stöd undantas.
Men många fler kan, utan att kunna visa upp rätt slags läkarintyg, bli uppfattade som risker i fråga om den nya pålagan. De kan då råka ut för att förvaltningar och företag där de söker jobb aktar sig noga för annat än vikariat och andra anställningar som upphör ett visst datum.
Den mer positiva sidan, att arbetsgivaren ges ännu starkare skäl än hittills att underlätta återgång i arbete, är dessutom rätt osäker. Många sjukdomsorsaker har inte alls med arbetsplatsen att göra. Det som ofta fungerat, ett samarbete mellan vården, arbetsgivaren och försäkringskassan, ofta även facket, har dessutom blivit vanligare, om inte förr så genom rehabiliteringskedjan.
Vare sig det är en offentlig eller en privat arbetsgivare finns ändå risken att vården förvisso sjukskriver vidare men inte hjälper till så mycket för återgång i jobb, varefter Försäkringskassan skickar räkning till arbetsplatsen på en fjärdedel av sjukpenningen. Att den risken får negativ inverkan på chanser till jobb, framför allt tillsvidareanställningar, kan inte undvikas.
Hur har regeringen kunnat hamna här? Före valet, i april 2014, lät det ju på motsatt sätt. Mikael Damberg (S), numera näringsminister, förespeglade att arbetsgivarna skulle få lättare att anställa genom att få slippa den ena av de båda sjuklöneveckorna.
Vad som hänt är att kostnaderna har stigit, medan ansvarig minister Annika Strandhäll (S) varit bunden till händer och fötter av ståndpunkter som intogs i opposition då hon själv inte hade något inflytande i partiet.
Så någonstans måste något ge sig, när finansdepartemetet tar kommandot. Det som känns lättast i partiet blir att låta arbetsgivarna betala mer – något som i förbifarten dock äter upp en del av utlovade miljarder till landsting och kommuner.
Man har väckt liv i samma extraskatt på arbetsgivare med sjuka anställda som fanns 2005-06, men blev avskaffad efter regeringsskiftet. Fast nu tar man ju i hårdare: 15 procent skärps till 25, undantaget vid övergång till deltidssjukskrivning har strukits.
Därmed förstärks också verkan att kunna öka arbetslösheten, minska arbetskraftsdeltagandet och göra fler beroende av korta, tillfälliga jobb. Inte så lyckat.