En isolerad tänkare är han inte. Hans inlägg om en regeringskoalition S–M är ovanligt i att klartexten är så offentlig. Men det avspeglar snarare en diskussion som rimligen pågår i båda partierna, lågmält, och med rädsla för att vara för tidigt ute och få stryk av rivaler i de egna leden.
Tanken är ju inte omöjlig. Den är välkänd och beprövad i Tyskland och Finland. Den är en av de mer närliggande möjligheterna till en mer handlingskraftig regering. Men därmed är inte sagt att tanken också är god. Visst skulle S och M kunna resonera ihop sig en i en lång rad frågor, om de bara övervann sina ängsliga taktiska reflexer. Det har redan hänt i flera Sörmlandsstäder, och i kommunpolitiken på åtskilliga andra håll.
Men riskbilden finns också. En koalition kan, om man inte ser upp, få partiers sämre sidor att mötas. Den kan ge ökad kraft åt förenade särintressen och åt antiliberala tendenser i både fack och näringsliv. Höstens händelser i flyktingpolitiken underströk detta. Med moderaterna som pådrivare har socialdemokraterna lagt om sin kurs, och gått ganska långt i det. S-M-samverkan som fortsättning på detta skulle kunna göra Sverige till ett större Katrineholm. Men då inte Katrineholm på Perssons tid, utan dagens "blue labour"-styre med moderat understöd.
Risken för sådant skulle bli särskilt stor om en bred regering över blockgränsen bara bestod av S och M, utan något tredje eller kanske fjärde parti som försvarade sådana frihetliga värden som lätt kan tappas bort i en röd-blå maktallians. Å andra sidan behövs för demokratins hälsa även en opposition som är ansvarsfull och duglig att avlösa andra i kanslihuset, och utgör en livaktig motkraft mot missnöjes- och hetspolitiken på ytterkanter.
Med detta kan inte en koalition eller annan utökad samverkan över blockgränsen avfärdas. S-MP-regeringen har mycket politik som är bagage från oppositionsåren. I ekonomisk-politik, inför EU:s kriser och förvärrade säkerhetspolitiska hot, samt i energipolitikens tilltagande hot mot elförsörjningen står regeringen inför nya lägen. Där behövs både svåra beslut och bred förankring. Fixeringen vid flyktingfrågan har fått skymma att det är andra frågor som är större utmaningar och som kan göra ett byte av regeringsbas logiskt, åtminstone sett ur socialdemokraternas perspektiv.
Det är samtidigt en påtaglig vilsenhet i ledningen hos såväl S som M. I såväl M som KD finns en drift mot höger och en inre opposition som glider mot anpassning efter Europas ytterhöger. Inget av detta kan vara nödvändigt.
Inte heller kan en ny regeringsbas åstadkommas förrän ledningarna i de största partierna är beredda att frigöra sig ur mönstret av blockkonfrontation som låser många frågor och får politiken att se kraftlös ut.
Tyngre politiker än Jimmy Jansson behöver ut på banan. Och på borgerligt håll behöver insikten öka om att en del som missköttes 2006-14, som bostadsbyggande, försvaret och skattesystemets uppblåsning av farliga prisbubblor, knappast går att hantera annat än i blocköverskridande samarbete.
S och M är då inte det enda alternativet, och efter denna höst definitivt inte det mest önskvärda. Liberalerna och centerpartiet kan inte agera själva, ifall andra inte öppnar sig. Men de behöver vara inställda på att dra tyngre lass, att leda mer än att profilera sig – i regering eller i opposition, beroende på vad som händer i andra partier.