Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål. Ordspråket som beskriver en kriminell karriär – att småbrott ofta successivt leder till grövre brott – innehåller en besk sanning.
Om man vill minska brottsligheten i samhället finns det anledning att se till att rättskipningen av såväl små som grövre brott är effektiv.
Riksrevisionen presenterade i veckan en granskning av polisens arbete med så kallade mängdbrott. Det vill säga vanligt förekommande brott som cykelstölder, inbrott, misshandel, klotter och bedrägerier.
Mängdbrotten, som står för mer än 80 procent av de anmälda brotten utreds vanligen på lokalpolisområdesnivå. Uppklaringsfrekvensen är låg och har sjunkit ännu mer de senaste åren, trots att polisen samtidigt fått betydande resurstillskott.
2022 uppgick Polismyndighetens anslag från staten till 33 787 miljoner kronor. Jämfört med 2021 innebar det en ökning med 2 800 miljoner kronor. I december 2022 var 34 928 personer anställda på myndigheten, av dem var 21 981 poliser och 12 947 var civilanställda. Sedan december 2020 har antalet poliser ökat med 1 039 personer.
Men varken pengar eller antalet anställda gör någon skillnad om man inte använder dem till rätt saker. Det gör inte polisen.
Riksrevisionens granskning slår fast att Polismyndigheten inte i tillräcklig utsträckning har lyckats bemanna lokalpolisområdena. De poliser som jobbar där behöver ofta ta över utredningar av grövre brott, exempelvis mord eller våld i nära relationer från andra delar av myndigheten. De lånas också ofta ut för att hjälpa till med den här typen av utredningar.
Det här gör inte bara att det blir färre poliser som kan arbeta för att klara upp mängdbrotten. Poliserna som arbetar inom lokalpolisområdena har inte alltid tillräcklig kompetens för att utreda grova brott. Det påverkar utredningarna av dessa brott negativt, konstaterar Riksrevisionen.
Det här kan tyckas vara illa nog. Men Polismyndigheten har heller inte, trots att det har funnits goda förutsättningar, sett till att de poliser som arbetar med mängdbrotten har fått nödvändig kompetensutveckling. Myndigheten har också valt att begränsa den civila personalen, exempelvis analytiker, forensiker, administratörer, trots att de många gånger är nödvändiga för att effektivt kunna utreda brotten, som över tid blivit alltmer komplicerade.
Brott som har förutsättningar att kunna utredas och klaras upp riskerar i stället att avskrivas direkt eller hamnar på hög under så lång tid att de till slut inte går att utreda, eftersom bevisningen har blivit försvagad.
Kritiken från Riksrevisionen är allvarlig. Ytterst står befolkningens tilltro till rättssamhället på spel. Även om mängdbrotten inte räknas till de allvarliga brotten får de många gånger stora och svåra konsekvenser för dem som drabbas. Ett inbrott innebär till exempel inte bara en förlust av saker. En stor del av den trygghet som de flesta av oss tar för given i hemmet försvinner också.
Det finns även kopplingar mellan mängdbrotten och den organiserade brottsligheten. Klarar man upp fler mängdbrott försvårar man således även för den grövre brottsligheten.
Allt är inte hopplöst. Utvecklingen går att vända om prioriteringarna i verksamheten ändras. Ansvaret vilar tungt på Polismyndighetens ledning. För lösningen ligger främst i ett bättre sätt att styra och leda myndigheten. Ett första steg är att se till att poliserna som har till uppgift att utreda mängdbrotten faktiskt får göra det. Att de får den kompetensutveckling de behöver och att de får stöd av civil personal.