Socialdemokratiska partiet Labour var vid tiden för Storbritanniens EG-ansökan 1961 emot den. Sedan bytte partiet fot men ändrade sig snart igen. I 1983 års val kampanjade Labour för EG-utträde. Från slutet av 1980-talet och senare under Tony Blair var partiet åter starkt för Europeiska unionen.
I nuvarande partiledaren Jeremy Corbyn har Labour fått en sorts mix av de två linjerna. Corbyn tog visserligen ställning för fortsatt EU-medlemskap men har fått mycket kritik för sin försiktighet och brist på engagemang i kampanjen.
De konservativa har gjort en liknande politisk resa. Det var det partiets premiärministrar som ansökte om medlemskap och förde Storbritannien in i EG. Margaret Thatcher förvandlades dock under sin regeringstid till en allt starkare EG-kritiker och motsatte sig ett fördjupat europeiskt samarbete. Hon såg den framväxande Europeiska unionen som ett hot mot brittiska värderingar och en spelplan för socialism och tysk dominans.
Även om de konservativa har gjort en resa i EU-positiv riktning har partiet en stark EU-fientlig falang, vilket har visat sig under folkomröstningskampanjen.
Men att vara för EU i Storbritannien är också något annat än att vara för EU i Tyskland, Frankrike eller för den delen i Sverige. Brittiska politiker talar mindre om behovet av gränsöverskridande lösningar på europeiska problem och mer i krassa termer av vad Storbritannien får ut av samarbetet. Därför har britterna under sin medlemstid karvat ut avgiftsrabatter, särskilda ekonomiska stöd och framför allt undantag från unionsfördraget. Exempelvis står Storbritannien utanför Schengen och kan välja att inte delta i EU:s migrationssamarbete.
Uppförsbacken för dem som ville föra Storbritannien ut ur EU var alltså inte särskilt brant. Argumentet att EU kostar britterna mer än vad det smakar mötte allt för sällan motargument som lyfte fram de europeiska staternas ömsesidiga beroende och styrkan i gemensamma europeiska lösningar.
Och så var det invandringsfrågan som Brexit-anhängarna gjorde till sitt starkaste kort. I Storbritannien rör sig motståndet mot invandring och invandrare utefter två motstridiga argumentationslinjer:
1. Invandrare lever på bidrag och dränerar den brittiska statskassan.
2. Invandrare stjäl jobb från infödda britter.
Här har premiärminister David Camerons regering spelat helt på sina opponenters sida. När Brexit-lägret sa att invandrare från andra EU-länder är en börda för landet, förhandlade han fram ett undantag från EU:s bestämmelser om vilka sociala förmåner dessa människor ska ha i Storbritannien.
Cameron kunde ha vänt på perspektivet och förlitat sig på argumentet att EU-invandrare som grupp betalar in mer till brittiska statskassan än vad de får ut i bidrag. I stället bekräftade han, med sin EU-förhandling, den felaktiga bild som invandrings- och EU-motståndarna hade målat upp.
Detta bör också bli en lärdom för andra länder: Det går inte att besegra populister och extremister genom att kopiera deras problembeskrivning. Och anti-invandringspopulism som stryks medhårs kan ödelägga mycket mer än ett lands invandringspolitik.