Den som upphandlar och sätter villkor för kvalitet och prestation har inte släppt kontrollen. Välskött upphandling ger möjlighet till god kontroll, ofta också effektivisering som frigör resurser till andra verksamheter.
Den som bestämmer ersättningssystem och villkor i övrigt då utförare har etableringsfrihet har också starka kontrollmöjligheter. Det behövs då förstås uppföljning och tillsyn.
Den socialdemokratiska parollen om att ”ta tillbaka kontrollen” i vård och skola är otydlig eller tvetydig. Den leder också bort intresset från kärnfrågor om hur kvalitet och servicenivå upprätthålls i praktiken.
I skolan är inte själva förekomsten av aktiebolag, och därmed aktieutdelning, roten till missförhållandena som utvecklats i delar av icke-kommunal sektor. Att i ännu en valrörelse ha slagord mot ”vinst” kanske är ett sätt att hålla undan kritik från Vänsterpartiet. Men sådan kan bemötas mer konstruktivt.
Betalt ska ges efter prestation, så att det inte går att få överbetalt genom att utföra mer av de enkla uppgifterna och smita undan de besvärligare. Erfarenheten har visat att den schablonmässiga ersättningen per elev inte tar nog med hänsyn till att en del skolor, oftast kommunala, har mer ansvar för att garantera plats för inflyttande – och därtill en elevsammansättning som kan göra arbetet tyngre.
En större del av skolpengen bör fördelas efter faktorer som gör en skolas uppgifter mer krävande. Lönestrukturen bör också påverkas så att både förstelärarpengar (efter en modell från Jan Björklunds tid) och andra lärarkostnader får en bättre styrning till skolor med socioekonomiskt större behov, oavsett huvudman.
De långa kötider en del privata skolbolag använt för att kunna erbjuda socialt sållad elevsammansättning bör också avskaffas.
När en del skolor lyckas bli överbetalda i förhållande till prestation är det inte säkert att ökade vinstuttag blir enda, eller främsta, ekonomiska effekten. Det skapas också utrymme för löner som i förhållande till arbetsbörda är mer förmånliga. De bidrar då till en lönestruktur som inte avhjälper utan snarare förvärrar kvalitetsskillnader mellan kommuner eller stadsdelar.
Socialdemokrater och de flesta andra har här en räddhågsenhet för att säga som det är. Men särintressen inom personalgrupper, eller svackor i yrkesetiken, bidrar till att servicekvalitet i skola eller vård blir ojämn eller socioekonomiskt segregerad. I läraryrkena borde detta rättas till med en öppen diskussion.
I än högre grad gäller det avarter inom läkarkåren, såsom att ta anställning i nätläkarbolag, gömma sig bakom dataskärm och medverka till att vårdutbud försvagas för mer behövande – och snedvrids till mer unga, mer friska och mer servicepockande storstadsbor. Nätläkarbolagens affärsidé är att leva på att mellanlänsersättningen fortfarande ger dem överkompensation för högst begränsade vård- eller rådgivningsinsatser.
Konflikten mellan detta beteende och läkaretiken är det beklämmande tyst om – inom inte alla men de flesta läkarsammanslutningar.
Denna brännbara fråga gås det också krokvägar runt, med luddigt tal om att ”ta tillbaka kontrollen”