Donald Trump försökte med utfall och hotelser skapa intrycket att han med hårdför skrämseltaktik pressat européerna att öka sina militärutgifter.
Frågan fanns före Trump. Den uppkom genom Rysslands auktoritära utveckling, upprustning och aggression mot Ukraina. NATO:s svar började på Barack Obamas tid, bland annat med trupp i Baltikum. Men medlemsländer har stora brister i försvarsberedskapen. Det är som i Sverige, i en del fall klart sämre. Rätt stora åtgärder har satts igång, men borde inletts tidigare. Hittills anslagna pengar räcker inte, så som hotbilden nu är.
Ett brett program för förstärkningar låg färdigt för att antas i enighet i Bryssel, och så skedde också. Det var i mycket ett verk av USA:s försvarsminister James Mattis och NATO:s norske socialdemokratiske generalsekreterare Jens Stoltenberg.
Hur mycket har olika länder informellt lovat – eller pressats till – att därutöver påskynda sina satsningar? Det går inte att bedöma utifrån de otydliga uttalandena av Trump och andra. Trumps växlingar mellan hotelser, struntprat och skryt om framgångar sprider osäkerhet, inte bara i sakfrågan utan också om hans avsikter.
De flesta länder, även USA, sparade stora belopp i militärutgifter då det kalla kriget slutat och Sovjets angreppskapacitet till stor del rostat sönder. När läget ändrades till det sämre hade en rad länder stora svårigheter att snabbt öka sina militärutgifter. Kombinationen av finanskriser för tio år sedan, som krävde förstatligande av fallfärdiga banker, samt budgetkriser som gjorde det svårt att låna, påverkade även bidragen till Natosamarbetet. Det gällde nästan alla sydligare NATO-stater, men även Storbritannien.
Sveriges säkerhetsläge försämrades alltså både genom Putinregimens ökade hotfullhet i Europa och av en rad NATO-länders finansiella svårigheter. Liksom i Finland fördjupades det militära samarbetet direkt med USA, med början under Obamatiden.
I Trumps slängiga agitation mot de allierade är det mycket han bortser från. Dit hör att USA täcker stora permanenta underskott med utländsk upplåning, något som hans skattesänkningar förvärrar ytterligare. Andra sidan av de självförvållade stora underskotten, till stor del i offentlig sektor där militären väger tungt, är att USA importerar mer än man exporterar. Det som är självförvållat i USA beskriver Trump med skränig demagogi som att handelspartners, däribland USA:s närmaste allierade, blåser eller skörtar upp amerikanerna.
Att han satt igång ett handelskrig med strafftullar och att han försökt framställa NATO som en förlustaffär för USA är två delar av samma destruktiva agitation som kan hota såväl västländernas ekonomi som deras säkerhetspolitiska trygghet.
Angreppen särskilt på Tyskland och Angela Merkel har av allt att döma fler orsaker än att det ekonomiskt starka Tyskland av nazitidens onda historia hållits tillbaka från att ta ledningen i en kostsam upprustning. Trump har redan innan han blev vald tagit till sig den europeiska ytterhögerns rabiata fientlighet mot Merkel. En negativ hållning till USA:s allierade har Trump haft i årtionden.
Att Nato kan ge mer säkerhet än vad själva kostnaderna skulle räcka till beror på att förtroendet inom alliansen är grunden för att det finns trovärdighet i alliansens vilja att försvara alla sina medlemmar. Det förtroendet fräter Trump sönder, något som snabbare anslagsökningar inte räcker till för att uppväga.
Men när han var på väg till NATO-mötet antog senaten en resolution med uttryckligt stöd för alliansen med Europa. Röstsiffrorna var 97-2, en välgörande markering mot presidenten, och en numera sällsynt demonstration av enighet över blockgränsen i USA.