Av 700 nominerade gymnasielärare placerade han sig bland de fyra främsta och även om undervisning inte är någon exakt vetenskap är både galan och priset utmärkta initiativ. Inte bara för att enskilda uppmärksammas, utan för att det sätter fokus på allt hårt jobb som sker varje dag i landets skolor.
Strålkastarljuset behövs. För trots att många föräldrar och elever är nöjda är det ofta problemen som är i fokus när skolan diskuteras. Sannolikt för att det sitter i mediernas och politikernas DNA att fokusera på områden som bör förbättras, och den underförstådda sanningen är att både skolresultaten och lärarna är för dåliga.
Resultaten, eftersom eleverna halkar allt längre ner i de internationella mätningarna. Lärarna, eftersom få med höga gymnasiebetyg väljer yrket.
Det är alltså inte särskilt konstigt om flera av dagens lärare inte känner sig speciellt uppskattade.
Det är dock inte det enda skälet till att galan behövs. För det är tyvärr inte troligt att lärarna inom en snar framtid kommer att chockhöja sina löner, hur gärna politikerna än säger sig vilja det. Vidare är tiden när folk i allmänhet kände vördnad inför auktoriteter – läraren, prästen, brukspatronen – förbi.
Vad som däremot borde finnas inom räckhåll är respekten för professionen. Och det är här Lärargalan kommer in i bilden.
Om Sverige kan återupprätta det bildningsideal som växte fram under 1900-talet kommer de som förmedlar kunskaperna nästan med automatik att få viss status. Ett sätt att nå dit är att lyfta goda exempel och visa vad de betyder, både för individer och för samhället. Som när en entreprenör i måndags berättade om sin favoritlärare: "Hon såg vem jag kunde bli, inte vem jag verkade vara".
Läs meningen igen. Det är en träffsäker beskrivning av en lärare som har lyckats med skolans kompensatoriska uppdrag, alltså att säkerställa att barn får samma möjligheter, oavsett vilken bakgrund de har. Det beskrivs ibland som att frågan inte ska vara varifrån man kommer, utan vart man är på väg. Eller, med entreprenörens ord, inte vem personen är i dag, utan vem den kan bli i framtiden.
För att nå dit är det centralt att varken blunda för det som har gått snett i skolan eller beskriva situationen som sämre än den är. Och här har vi kommit en bit på väg.
Rapporterna om att lärare ägnar för lite tid åt undervisning har äntligen gett resultat och den administrativa bördan ses över. Samma sak gäller lärarbristen där det har påbörjats ett snabbspår för akademiker. Och så sent som i förra veckan bad en pedagogikprofessor om ursäkt för 1990-talets idéer, som har lagt grunden för en del av elevernas fallande resultat.
Sammanfattningsvis är inte allt dåligt i den svenska skolan. Mycket är till och med riktigt bra. Det behövs en gala för att påminna om det.