Det är det massiva våldet i Israel och Palestina, med många civila dödsoffer, som nu kräver omvärldens uppmärksamhet: Hamas urskillningslösa raketbeskjutning av israeliska städer under den gångna veckan. Israels sprängning av en trettonvåningsbyggnad i Gaza City, som enligt israelisk militär tog sikte på Hamas underrättelsecenter men ödelade även ett antal medieredaktioners kontor, bland annat Al Jazeeras och nyhetsbyrån Associated Press.
Våldet på gatorna mellan judiska och arabiska israeler har haft en omfattning som inte har setts på årtionden.
Allt detta måste visas. Men viktiga debatter om rätten till självförsvar mot terrorangrepp, vad som utgör proportionerligt våld och legitima militära mål, får inte skjuta i bakgrunden det som utlöste konflikten denna gång.
Det handlar om den hotande vräkningen – som nu pausats – av några palestinska familjer från en stadsdel i Östra Jerusalem där de har bott i 60 år. Den större frågan är israelisk ockupation och befolkningspolitik.
Enligt Israel är beslutet om vräkning ett resultat av en privat tvist. Så är det inte. Detta är politik. Domstolsutslaget grundas i en lag från 1970 som säger att egendom som ägdes av judar före 1948 i Östra Jerusalem ska återlämnas till dem eller deras efterlevande.
Det är oacceptabelt av flera skäl. Israel, som erövrade Östra Jerusalem i Sexdagarskriget 1967, ser det som annekterat och en del av sitt territorium. Enligt internationell rätt är det dock ockuperat område, precis som övriga Västbanken, dit Israel saknar rätt att utsträcka sin lagstiftning.
Lagen om återlämning av judisk egendom har ingen motsvarighet när det gäller sådant som har ägts av palestinier. Tvärtom. Egendom i Västra Jerusalem och andra delar av Israel, som har tillhört palestinier som flytt eller fördrivits under kriget i samband med Israels grundande 1948 eller Sexdagarskriget 1967 – och förbjuds att återvända! – anses sakna ägare och kan beslagtas av staten. Så har också skett i de flesta fall.
Människorättsorganisationen Human Rights Watch publicerade för några veckor sedan en rapport med den hårda titeln ”A Threshold Crossed – Israeli Authorities and the Crimes of Apartheid and Persecution” som beskriver detta och andra inslag i Israels politik som kränker rättigheter hos palestinier under ockupation och arabiska israeler.
De ockuperade begränsas i sin rörelsefrihet, nekas bygglov och hotas ständigt av tvångsförflyttning, bortom det som kan motiveras av säkerhetsskäl. Men även araber som är israeliska medborgare är i praktiken utestängda från att bo i stora delar av landet.
Samtidigt förvandlar Israel bit för bit, med hjälp av bosättningar, det ockuperade Västbanken till permanent israeliskt territorium, vilket utgör ett brott mot internationell rätt.
Det är lätt för Israel och för många andra i omvärlden att peka på terroristerna i Hamas, som kontrollerar Gaza, och på splittringen på den palestinska sidan, och därmed avfärda möjligheterna till fredsavtal och tvåstatslösning.
Problemet är dock att israeliska regeringar av alla kulörer har beslagtagit palestinsk mark och fört en diskrimineringspolitik, oavsett vilka som haft makten på den palestinska sidan. Och därmed hindrat freden.