Fridolin avgår – men vart går Miljöpartiet?

Gustav Fridolin, som tidigare i veckan meddelade att han lämnar språkrörsposten vid partikongressen i maj, har kallats för underbarn.

Gustav Fridolin under sin första mandatperiod i riksdagen, 2002-2006.

Gustav Fridolin under sin första mandatperiod i riksdagen, 2002-2006.

Foto: TT Claus Gertsen /

Ledare2018-01-02 12:46
Detta är en ledare. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Och visst, går man med i ett ungdomsförbund när man är 11, blir ungdomsförbundsordförande i tonåren, riksdagsledamot vid 19, språkrör vid 28 och minister vid 31, är det ingen överdrift att påstå att den politiska karriären har varit spikrak. Han var dessutom partitopp när MP tog klivet från att bara ha varit i opposition samt agerat stödparti, till att sitta i regering.

Sannolikt var det det senare som blev hans fall, tillsammans med hanteringen av den interna krisen i partiet våren 2016, som slutade med att Åsa Romson avgick. Båda språkrören hamnar numera i regel i botten när väljarna ska ange vilka partiledare de har förtroende för. Och som MP:s grundare Per Gahrton säger var Fridolin, innan han blev utbildningsminister, en ”entusiasmerande ung radikal aktivist” och ”att komma från denna ungdomliga alternativroll och bli statsråd, det var svårt” (DN, 24/10).

Det mest intressanta är dock inte att Fridolin avgår ett år innan han enligt Miljöpartiets rotationsprincip måste stiga åt sidan i förmån för ett nytt språkrör. Inte heller vad han ska göra nu (lärare). Det mest intressanta är vilken väg Miljöpartiet väljer.

Ser man till profilen på Daniel Helldén, trafikborgarråd i Stockholm, och finansmarknadsminister Per Bolund – som pekas ut som de mest troliga kandidaterna för att ta över – blir det en högersväng. Bolund är klart mer mittenorienterad än Fridolin, som anses ha fört partiet åt vänster, efter att språkrörsparet Peter Eriksson och Maria Wetterstrand till och med hade inlett regeringsförhandlingar 2002 med dåvarande FP-ledaren Lars Leijonborg.

Samma sak gäller Daniel Helldén, som nyligen bytte sida. Från att under förra mandatperioden ha ingått i ett röd-grön-rosa samarbete i Stockholm, har han precis bildat en blågrön majoritet tillsammans med de fyra allianspartierna.

Internt tror många att Bolund och nog även Helldén skulle kunna öppna upp liknande dörrar som Eriksson och Wetterstrand. Det kommer sannolikt inte att ha någon inverkan på dagens regeringsbildning, eftersom de borgerliga och MP bara samlar ihop 159 riksdagsmandat, även om Jan Björklund (L) har nämnt blågrönt som ett möjligt vägval.

Men om fyra år är det dags igen. Om Miljöpartiet flyttar sig mot mitten, vilket Isabella Lövin, som har sagt att hon vill att miljöpartister ska vara ”visionära realister”, sannolikt inte har någonting emot, blir det politiska landskapet ett annat.

Den glidningen är för övrigt redan påbörjad. Rätt snart efter valet tog MP ett tydligt steg genom att förklara att de kan tänka sig att sänka värnskatten och bolagsskatten i en grön skatteväxling, vilket är en tydlig hint till framför allt Liberalerna och Centerpartiet.

Miljöpartiets troliga förändring är dock även relevant för Moderaterna och Kristdemokraterna. Inte minst för att visa den interna opinionen, som har börjat släppa in Sverigedemokraterna i kommunala styren, att det finns betydligt bättre alternativ.