Hur mycket av folkvaldas ansvar i en kommun kan få lämnas över till chefstjänstemän? Det är ingen teoretisk fråga. En glidning har skett, inte överallt, men i flera slags frågor och i kommuner styrda av olika partier.

I Strängnäs har det visats ett praktiskt exempel, på vart till synes små steg kan leda. Ska fullmäktige överlämna beslutanderätt över fördelningen av ett budgetpåslag på hela 30 miljoner till kommundirektören?

Frågan är värd att begrunda i länets alla kommuner, och inte bara där. De tendenser som kommunalrådet Jacob Högfeldt (M) visat prov på är som varnande exempel av intresse långt bortom Aspö eller Åkers styckebruk.

Ett stort antal kommuner har fått besked, liknande det Strängnäs fick. Stark arbetsmarknad och god konjunktur då pandemins tryck lättat har gett mer skatteintäkter än väntat, i Strängnäs fall knappt 35 miljoner. Som i övriga kommuner är det valår – och i Strängnäs togs tillfället att snabbt förbruka det mesta, 30 miljoner.

Med beslutsunderlag så tunt att det nästan var obefintligt drev Jacob Högfeldt och hans styrande majoritet av M och S i maj igenom ett förslag från kommunstyrelsen till fullmäktige, om klumpsumman 30 miljoner extra till driftkostnader under 2022. Till vilka ändamål? Inom vilka nämnders ansvarsområden? Där var det tyst, förutom att en del skulle gå till att åtgärda svagheter i beredskapsfrågor. 

Kommundirektören skulle få fördela miljonerna, föreslogs det. Det som vanligen kan antas ifall en sådan ordning gäller är att chefstjänstemannen ser till att stämma av med ledande kommunalråd, så att kommunalrådet och hans politiska allierade, i detta fall S och M, kan få det som de vill ha det. I detta fall dessutom månaderna invid kommunalval.

Förklarligt nog började det komma invändningar från partier i opposition. I kommunstyrelsen i maj ville Jan Rudengren (L) att inte direktören utan de förtroendevalda, i kommunstyrelsen, skulle besluta om miljonernas fördelning. Han fick med sig Catharina De Geer (KD).

När det sedan blev fullmäktige hade fler partier uppenbarligen surnat till. Maria Nerby (C) yrkade, och fick, återremiss, eftersom det inte var angivet vart pengarna skulle gå. Hon fick med sig alla ledamöter, utom de från M och S.

Två dagar senare var det kommunstyrelse igen, där det visade sig att M och S bestämmer – och hur de gör det. Det angavs nu att dryga åtta miljoner skulle gå till skolan, lika mycket till "digitalisering", och resten till ett antal vagt angivna program eller ämnen. De flesta oppositionspartierna nöjde sig med att ha fått fram åtminstone något slags specifikation. Det mest tveksamma, direktörens beslutsbefogenhet blev kvar, och den hade oppositionspartierna inte kunnat få bort så länge M och S inte gav med sig.

Vad gäller pengarnas fördelning visade sig en skillnad i sak mellan V och alla de andra, då V föreslog att en tredjedel skulle gå till socialnämndens ram. Men mer principiell var frågan om förtroendevalda eller kommundirektör.

Där borde fler partier än V ha gått emot Jacob Högfeldt, och markerat mot glidningen till styrning genom direktörsavgöranden.