Nästa år ser ut att bli ett år med utpräglad högkonjunktur, där produktionen även i pandemiskadade tjänstebranscher utvecklas starkt. Stora mängder uppdämd köpkraft fortsätter att sätta fart på handel och konsumtion.
Arbetslösheten kommer med säkerhet att sjunka markant. Det gäller även den av pandemin orsakade ökningen av antalet som varit utan jobb mer än ett halvår eller rentav ett helt år.
Så som 2022 nu ser ut att bli ska inte Sverige ha en starkt expansiv budgetpolitik. Vi är i en helt annan situation än de illa pandemistukade Medelhavsländerna. Framför allt måste det vara helt fel att vräka ut många miljarder i breda köpkraftsstimulanser med ofinansierade skattesänkningar eller höjningar av förmånerna i olika trygghets- och bidragssystem.
Finansminister Magdalena Anderssons (S) redovisning av ekonomiska prognoser och ett uppskattat ”reformutrymme” i höstens budget kan lätt missförstås. Den kan tas för ett klartecken för en valbudget av mer kortsiktigt och korttänkt slag, där stimulanser görs stora under själva valåret och består av utdelade pengar att handla för.
Hon kan ha gjort ett misstag genom att presentera budgetläget så att det ser glättat ut. Hon borde mer ha betonat långsiktigheten i de utgiftsbehov som finns och deras inriktning på personalkrävande verksamheter samt klimatåtgärder och andra investeringar. Glättighet i dag kan komma surt efter, även om den underlättar en partikongress som kan bli viktig för henne.
Betydande ekonomiska misstag med långvariga verkningar kan grundläggas i ett läge som det nuvarande. Detta gäller inte bara ena kanten i politiken. På så kallad ”borgerlig” sida är driften stark att förespegla skattesänkningar utan finansiering.
Samtidigt har Ulf Kristersson (M) och hans eftersägare bundit sig för allians och budgetsamverkan med SD. Där finns en hel del likheter med vänsterflygeln ifråga om vårdslös utdelning av konsumtionspengar och ointresse för drivkrafterna bakom arbete och samhällsekonomiskt effektiv kapitalanvändning.
Det kan dessutom, när ekonomins pandemikris är övervunnen, inte vara rimligt att ha en starkt expansiv statsbudget och samtidigt en ytterst expansiv penningpolitik, med både nollränta och fortsatta betydande obligationsköp från Riksbanken. De utgiftsbehov som uppstått kommer att medföra betydande stimulanser via statsbudgeten. Det gäller i äldrevården genom åldersutvecklingen, i säkerhetsfrågor av både civil och militär art, samt avsevärda klimatpolitiska satsningar.
Det finns mycket att satsa på, och det kan tala för att budgetpolitiken blir expansiv samtidigt som räntor får stiga och riksbanken slutar att pumpa ut likviditet som driver upp hus- och aktiepriser.
Men stimulanser över budgeten behöver fördelas bort från 2022 och inte innebära stora tillskott av privat köpkraft. Vi ska inte dra på oss överhettning, inflation och felhushållning.
En finansminister, så även Magdalena Andersson, har i ett läge som detta en viktig pedagogisk uppgift. Den tog hon alltför lätt på i förra veckan.