Eriks identitet röjdes i samband med att han vittnade i hovrätten.
Historien om ”Erik”, som under fyra år jobbade som hemlig informatör/infiltratör åt polisen, som tidningen skrivit om i flera artiklar, väcker många frågor. Om polisens användning av privatpersoner för att underlätta deras brottsbekämpning. Om samhällets ansvar att skydda dem som valt att bli informatörer. Men också om rättssäkerhet och ytterst om tilltron till rättsväsendet.
Användandet av informatörer, infiltratörer och vittnesskyddsprogram kan mest av allt framstå som ett scenario från en film eller tv-serie. Men behovet finns även i verkligheten.
Det är också något som kan bli vanligare framöver. Den organiserade brottsligheten växer, vilket ökar behovet att få insyn i och tillgång till information om en annars sluten kriminell värld.
Men att gola till polisen är inte riskfritt. För de kriminella organisationerna finns det en poäng att straffa dem som blir påkomna att läcka information. Dels för att straffa individen, dels för att avskräcka andra att göra samma sak. I värsta fall riskerar den som golar sitt liv.
Man skulle därför kunna tro att det finns väl utvecklade riktlinjer och regler för när och hur informatörer och civila infiltratörer används av polisen. Men det gör det inte. I över ett decennium har det därför utan resultat påpekats att regelverket behöver skärpas och förtydligas.
Bristerna är särskilt tydliga i Eriks fall. Polisen höll inte hans identitet hemlig. Enligt Erik och hans försvarare i syfte att tvinga honom att vittna i hovrätten – något som Erik också gjorde.
Priset som Erik, hans före detta sambo och barn fick betala blev högt. De ingår numera i det som kallas det svenska vittnesskyddsprogrammet.
Men något formellt program finns inte. Även om polisens nationella operativa avdelnings (Noas) särskilda personsäkerhetsprogram ibland kallas för vittnesskyddsprogrammet.
Oavsett vad det kallas är det inte någon dans på rosor. De som ingår i vittnesskyddsprogrammet måste permanent klippa banden till sin familj, släktingar och vänner. De får en ny identitet, flyttas till en ny bostadsort och kan inte berätta något om sitt gamla liv till någon.
Eftersom de ha en ny identitet kan de inte bevisa att de har en viss utbildning eller åberopa referenser till gamla arbetsgivare. När man inte ens kan visa att man gått ut grundskolan är möjligheten att försörja sig själv ytterst begränsad.
Livet som skyddat vittne präglas därför inte sällan av snäva ekonomiska marginaler och brist på sociala kontakter. När man inte kan berätta något om sitt förflutna, när man är ständigt på vakt blir det svårt att skaffa nya vänner och bekanta.
Att få vittnesskydd innebär därför att man inte börjar på ruta noll, snarare på minus 25.
2021 upphörde polisens stöd och Erik har sedan dess försörjts av socialtjänsten i Eskilstuna kommun. Men i dagarna väntas detta stöd att upphöra.
Det beror sannolikt på socialtjänstlagens utformning. Den bygger på att kommunen har ansvar för personer som vistas i kommunen. Erik bor i en annan kommun och Eskilstuna är därför inte längre formellt skyldig att hantera hans fall.
I Eriks nya kommun finns emellertid ingen myndighetsperson som känner till hans riktiga bakgrund. Följaktligen finns ingen som inser att hans fall skiljer sig från andras.
Även Eriks tidigare sambo och barn har tvingats att byta identitet och bostadsort.
Stödet till personerna som lever med vittnesskydd behöver bli bättre. Det måste organiseras på riksnivå och bekostas av statliga pengar. Det är det enda sättet att garantera att stödet blir långsiktigt och lika för alla. I bästa fall borde det också ingå aktiv hjälp att skaffa egen försörjning.
Men med det sagt gäller också att förstå att skyddet aldrig kan bli helt hundraprocentigt hur det än organiseras. Sverige är inte tillräckligt stort för att man ska kunna garantera att personerna inte blir igenkända och upptäckta i sin nya kommun.
Men samhället har ändå en skyldighet att göra mer för dem som riskerar livet för att bistå polisen.