Det fria ordet har många fiender. Ett par stater som knäckt den fria pressen finns i Europa. I Nordafrika och Asien finns ytterligare två: Eritrea och Kina.
I dessa länder sitter två svenska medborgare orättfärdigt fängslade: Tidningsmannen Dawit Isaak och bokförläggaren Gui Minhai. Häromveckan kom en statlig granskning av Sveriges försök att frige dem.
För lite mer än 20 år sedan stoppade Eritreas president utvecklingen mot demokrati i landet. I stället för demokratisering blev det mer av rättslöshet. Den fria pressen som vuxit fram i landet krossades. Redaktioner stängdes ned. Journalister och företrädare för oppositionen fängslades.
Bland dem som greps fanns den svenske medborgaren och dramatikern Dawit Isaak. Han och andra är fortfarande fängslade för att de stod för fria val och pressfrihet.
Förtrycket i Eritrea har drivit många av landets medborgare på flykt. Inte sällan på farofyllda resor med risk för att förslavs i Libyen eller dö på Medelhavet. En värdefull påminnelse till de i Sverige och Europa som ofta fördömer förtrycket där, men helst vill att dessa flyktingar ska söka skydd på andra håll.
Sedan har vi Kina. Regimen där kidnappade och förde bort den svenske bokförläggaren Gui Minhai från sitt semesterboende i Thailand 2015. Väl fängslad anklagades han av regimen för än det ena och än det andra. Regimens myndigheter påstår även att Minhais svenska medborgarskap ska vara förverkat. Trovärdigheten i detta och anklagelserna är värda noll. Orsaken till fängslandet är snarare det bokförlag han verkade för i Hong Kong. Där såldes det böcker kritiska till regimen, och ska ha belyst sådant som skulle vara känsligt för Kinas härskare Xi Jinping.
Både Gui Minhai och Dawit Isaak måste friges av dessa förtryckarstater.
Därför kan den granskning av Sveriges hantering av frigivningsförsöken av de båda samvetsfångarna vara betydelsefull. Den hade kunnat vara ett närhistoriskt viktigt dokument. Det finns lärdomar att dra av båda fallen. För framtida diplomatiska problem av liknande sort kan det vara närmast ovärderligt.
Kommissionen har intervjuat ett stort antal betydande personer som varit involverade i fallen. Det är statsråd, statstjänstemän, anhöriga och organisationer. I Isaaks fall handlar det om ett 50-tal personer, för Minhai ett 30-tal.
I slutsatserna konstateras det att förutsättningarna för frigivning försvårats av de båda ländernas styrelseskick och respektlöshet mot mänskliga rättigheter. Det andra handlar om att agera tidigt och med tyngd. Agerar man sent riskerar nya och olika låsningar att uppstå och förvärras över tid.
Granskningen är matnyttig läsning. Men den hade kunnat vara ännu mer lärorik. Trots att Utrikesdepartementet borde har gjort det, så vägrade den lämna ut samtliga handlingar i Dawit Isaaks akt.
Att UD vill skydda Dawit Isaaks intressen är begripligt. Mycket resurser och många försök att frigöra Isaak kan riskeras om skadliga uppgifter hamnar i ovarsamma händer. Men UD borde ha underlättat granskningen. Det ska också vara möjligt att genomlysa försöken att frige Dawit Isaak.