Mordet på en 30-årig kvinna i Malmö i måndags har med rätta väckt vrede. Varje person som mördas är en tragedi, men en nybliven mamma som skjuts ihjäl när hon bär sitt lilla barn i famnen är extra makabert.
Tyvärr aktiverade dådet också de mindre sunda politiska reflexerna. De folkvalda tävlade om att inta den mest handlingskraftiga posen. En använde hårda invektiv om gärningspersonerna. En annan tog ett fototillfälle med polisen. En tredje tänkte högt om ett lämpligt straff för mördarna – livstid i isoleringscell.
Sådant kan kännas bra i stunden, för den som intar poserna liksom för den som genom att beskåda dem kanaliserar sin ilska. Men för brottsbekämpningen gör de ingen nytta. Tvärtom kan febriga löften om ”krafttag” utmynna i fel politiska prioriteringar, med fokus på det spektakulära snarare än det effektiva.
En diskussion om gängbrottslighet och, mer akut, det grova våldet kan inte heller enbart handla om de verktyg som ligger närmast politiken – lagar och pengar. I närtid är det viktigare att se vad polisen och andra aktörer kan göra med de befogenheter och resurser som de redan har.
Manne Gerell, kriminolog vid Malmö universitet, satte ljuset på frågan redan för tre år sedan, i en debattartikel i Dagens Samhälle. Arbetet mot skjutningarna måste ta till sig forskningsrön om vad som fungerar, menade han.
Gerell lyfte fram en metod som kallas "fokuserad avskräckning" och som har starkt stöd inom forskningen. Den syftar till att minska gängens användning av dödligt våld och går ut på att de mest aktiva gängkriminella identifieras och utsätts för piska och morot.
Förra året inleddes ett sådant projekt i Malmö, med namnet ”Sluta skjut”. Gängmedlemmar kallas till möten med polisen, socialtjänsten och auktoriteter ur civilsamhället och får ta del av budskap som består av tre delar.
En del handlar om varningar från polisen om att de gäng som fortsätter skjuta och använda annat grovt våld kommer att utsättas för särskilt tuffa polisinsatser. Poängen är att hotet om repression ska vara så hårt och trovärdigt att ingen kriminell grupp ska vilja vara den våldsammaste och därmed ha den största störningen av affärerna.
En annan del handlar om att förklara för gängmedlemmarna att folk lider. Det görs genom att drabbade personer, kriminellas anhöriga och andra, beskriver hur våldet drabbar dem.
En tredje del är ett tydligt kommunicerat erbjudande från socialtjänsten om den hjälp som finns för den som vill lämna brottsbanan.
Fungerar det? Det är för tidigt att säga. Projektet följs noga av kriminologer som kommer att utvärdera projektet. Det man kan se är att antalet skjutningar i Malmö polisområde har minskat. En uppskattning för hela 2019, utifrån de åtta första månaderna, är en nivå som är den lägsta sedan 2012-2013.
Tolkningen av nedgången liksom av orsakerna till den bör än så länge göras försiktigt. Men det är lika viktigt att se att det grövsta gängvåldet i Malmö inte spinner utom kontroll och att det pågår ett arbete som kan vara framgångsrikt.
Politiker och andra som diskuterar frågan bör ha med sig detta.