Stefan Löfven (S) – LO-borgen
Sverige har en statsminister som helst vill vara förhandlande fackpamp och en LO-bas som beter sig som politiker. Det märktes inte minst förra veckan när LO-ledningen, med Karl-Petter "Kålle" Thorwaldsson i spetsen, lanserade sitt manifest på DN Debatt (14/12). Samtidigt är det sällan man ser Löfven lika glad som när han presenterar en industrikansler.
Varför inte släppa ut S-ledaren ur Sagerska palatset och låta honom inta "Kålles" plats i LO-borgen?
Gustav Fridolin (MP) – Nolltolerans mot krig och politik
Det är nog inte riktigt lika kul på Rosenbad som Gustav Fridolin och övriga miljöpartister trodde. I alla fall inte när det inte räcker att tala sig varm om skolan och miljön, utan man som grönt statsråd blir överkörd i klimat- och flyktingfrågor av betongsossar, för att därefter behöva försvara besluten i debatter med Annie Lööf (C) till höger och se sig brädad av V och Feministiskt initiativ till vänster.
Det ligger alltså nära till hands för Fridolin att byta julmusiken mot Evert Taubes strof om krig och politik som har fördärvat vår jord. Tiden i regering har definitivt fördärvat bilden av de gröna.
Anna Kinberg Batra (M) – Nödbroms
Enligt David Ahlin, opinionschef på Ipsos, finns det två tydliga förändringar i opinionen under 2016: Centerpartiets uppgång och Moderaternas tillbakagång. M:s försök att vinna tillbaka väljare från SD genom stramare invandringspolitik och tuffare kriminalpolitik har inte lyckats, och partiets trovärdighet gynnas inte av att före detta toppmoderater går ut och tar avstånd från politiken de var med och drev så sent som förra mandatperioden.
Därför borde M ta hjälp av sin före detta allianskollega Göran Hägglund, som snart gör nypremiär i "På spåret", och som vet hur man drar i nödbromsen. Det finns en gräns för hur långt en kursändring får gå.
Annie Lööf (C) – Flagghissare
I DN/Ipsos decembermätning nådde Centerpartiet en ny toppnotering: 9 procent. Det visar att det smartaste man ibland kan göra när det blåser är att hålla kursen. I dag lockar Centern såväl Reinfeldt-moderater som besvikna miljöpartister, som inte känner igen sig i sina forna partier. Och det råder ingen tvekan om att C är det parti på den borgerliga sidan som har den färgstarkaste partiledaren och den tydligaste ideologin.
Annie Lööf kan definitivt gå på julledighet med flaggan i topp.
Jan Björklund (L) – Pisacred
Under Jan Björklunds tid på Utbildningsdepartementet föll skolresultaten som en sten. Spiken i kistan kom i december 2013, när Pisa-chocken var ett faktum. Björklund förklarade med en dåres envishet att det tar tid att vända atlantångaren och att kurvan kommer att stiga när den nya läroplanen får genomslag, vilket många tvivlade på.
Men skam den som ger sig. De senaste Pisa-resultaten, som presenterades den 6 december, gav Björklund rätt. Svenska elever hade förbättrat sig avsevärt och det är dags att Jan Björklund får den cred han förtjänar.
Ebba Busch Thor (KD) – Bli bönhörd
När Ebba Busch Thor tog över Kristdemokraterna gick partiet från Göran Hägglunds mjuka framtoning, med fokus på barn och äldre, till en hårdare stil med prat om terrorism, migration, brott och straff. Nu är partiet tillbaka som "familjens röst", men trots det uteblir framgångarna i opinionen.
I den senaste SCB-mätningen fick KD 3,1 procent och det verkar allt mer krävas ett mirakel för att Kristdemokraterna ska klara riksdagsspärren 2018.
Jonas Sjöstedt (V) – Vänner
Många minns Åsa Romsons (MP) tårar på presskonferensen för drygt ett år sedan. Färre kommer ihåg besvikelsen som stockade sig i halsen på Jonas Sjöstedt, när han strax efter valet 2014 meddelade att han just fått beskedet att Vänsterpartiet inte var välkomna i Löfvens regering.
I dag tycker han sannolikt att det är trevligt att vara ett avtagbart stödhjul som slipper ta ansvar för det parlamentariska läget. Men nästa år fyller Vänsterpartiet hundra år – utan att ha varit i närheten av att släppas in i en regering.
Jimmie Åkesson (SD) – Nya vänner
Det spelar ingen roll hur många som kickas från Sverigedemokraterna på grund av järnrörsskandaler, rasistiska uttalanden och antisemitiska motioner. Det står alltid fler på tur att trampa i klaveret och visa sina rätta ansikten. Inte minst Kent Ekeroth som går på krogen och många andra som inte kan hålla fingrarna i styr i sociala medier.
Turbulensen må vara en del av SD:s inofficiella strategi. Men Åkesson skulle behöva några mer slipade julkulor att hänga i granen.