Risken att bli sjukskriven för stressrelaterad psykisk ohälsa är mer än dubbelt så hög för kvinnor än för män.
Förra året förslog ledarsidan att man ska lägga ned den internationella kvinnodagen. Skälet var inte, vilket man kanske tror, att jämställdhetsfrågorna inte längre behöver diskuteras och problematiseras. Tvärtom. Problemet med dagen är att den alltför ofta används som ett alibi för att slippa att diskutera behovet årets övriga dagar.
Ingen gång om året diskuteras just jämställdheten så mycket som runt den åttonde mars – den här artikeln är för övrigt ytterligare ett tecken på det. I den årliga debatten konstateras, precis som tidigare år att Sverige har kommit längre än många andra länder med jämställdhetsarbetet – men att det fortfarande finns mycket kvar att göra. Den nionde mars tar andra ämnen över i den allmänna samhällsdebatten och jämställdhetsfrågorna tenderar att vara lågprioriterade till början av mars nästa år.
Och det stämmer att Sverige är ett av de mest jämställda länderna att leva i. Men vi gör inte längre samma framsteg i arbetet. På många viktiga områden står jämställdhetsarbetet still. Med tanke på att många andra länder arbetar aktivt med att förbättra jämställdheten finns det en risk att vi snart blir förbisprungna. Att vi blir ett land som tronar på minnen från fornstora dagar.
Det finns gott om uppenbara förbättringsområden. Kvinnors stressnivåer ökar exempelvis fortfarande när de kommer hem från jobbet medan mäns minskar. Oavsett yrke löper kvinnor mer än dubbelt så stor risk som män att bli sjukskrivna för stressrelaterad psykisk ohälsa, konstaterade Försäkringskassan förra året. Risken är störst för kvinnor mellan 30 och 39 år, det vill säga den tid då många har små barn.
Även i arbetslivet finns mycket kvar att göra. Vi har fortfarande inte lika lön för lika arbete. Enligt fackförbundet Saco är livslönen för en kvinnlig akademiker exempelvis i genomsnitt cirka 15 procent lägre än för en manlig akademiker. Omräknat i kronor och ören rör det sig om 3 900 000 kronor. Skillnaderna är dessutom olika stora mellan olika Saco-yrken. Störst skillnad i livslön, 4 miljoner kronor, är det mellan ekonomer.
Det finns naturligtvis flera förklaringar till detta, men Saco pekar bland annat på att män oftare väljer att jobba i privat sektor där lönerna är högre än i den offentliga sektorn och att män oftare är chefer och är överrepresenterade på högre befattningar.
Att lönerna över lag är lägre i den offentliga sektorn än i näringslivet stämmer. Men även inom denna sektor finns skillnader. Enligt en undersökning som tidningen Dagens Samhälle (28/2) utfört, återfinns åtta kvinnor på listan över de tio kommunchefer som tjänar allra bäst – och det är inte några dåliga löner det handlar om. Västerås stadsdirektör, Helene Öhrling, som tjänar mest av alla har en månadslön på 184 200 kronor.
Vi har inte lika lön för lika arbete. Kvinnors livslön är fortfarande betydligt lägre än mäns.
Bland kommuncheferna finns nästan lika många kvinnor som män, även om andelen kvinnliga kommunchefer minskar lite: från 49 procent 2023 till 47 procent 2024/25. Men samtidigt har kvinnorna gått om männen i löneligan. De tjänar i snitt 1 292 kronor mer i månaden.
En annan kartläggning som Dagens samhälle (5/3) har gjort av kommunledningarna, där kommunens högsta tjänstemän sitter, visar att endast var tredje kommunledning är jämställd. I de övriga är det kvinnorna som dominerar.
I Flens kommunledning är 60 procent kvinnor, i Eskilstuna är 67 procent och i Strängnäs hela 73 procent. En definition på jämställdhet är att fördelningen mellan kvinnor och män ska vara minst 40/60 procent. Flen ligger därmed på kanten medan Eskilstuna och Strängnäs har ojämställda kommunledningar.
Är det ett problem? Är det inte jättebra om så många kvinnor som möjligt blir chefer?
För många kvinnor är ett lika stort problem som att det finns för många män. Blir ledningar för homogena tappar man viktiga perspektiv. Eskilstuna och Strängnäs behöver helt enkelt ta sig en funderare över hur de ska kunna attrahera fler manliga chefer.