Hur mycket kostar saker i en kommun och varför? De bästa förklaringarna hittas i jämförelser. Som den mellan Vingåker och Oxelösund, som gjordes nyligen och som Katrineholms-Kuriren berättade om häromdagen.
När Oxelösund kostnadsgranskade sin socialnämnds verksamheter valde Vingåker att göra samma sak och jämföra. De två kommunerna ligger båda i Sörmland och är ungefär lika stora.
Men de siffror som togs fram visar betydande skillnader. Trots att andelen personer över 80 år är betydligt större i Oxelösund – 7,3 mot 5,8 procent – är kostnaden för äldreomsorg högre i Vingåker, cirka 275 000 kronor per invånare mot 243 000 i Oxelösund.
Men mest intressant är jämförelsen av försörjningsstöd. Arbetslösheten är något högre i Oxelösund än i Vingåker men kostnaden för försörjningsstöd är mer än dubbelt så hög i Vingåker, räknat per invånare.
En del av detta kan säkert förklaras med faktorer som ligger utanför kommunernas kontroll, som sammansättningen i gruppen arbetslösa. Men det finns samtidigt ingen naturlag som säger att kommuner som Vingåker, Katrineholm och Eskilstuna måste tillhöra kommunerna med landets mest omfattande utanförskap.
Den som vill koppla det till invandring kommer också snabbt att gå vilse. Andelen utrikes födda i Oxelösund är högt över Sverige som helhet, högre än i Eskilstuna, i Vingåker en bit under riket och i Katrineholm på rikssnittet.
Brister i färdigheter som efterfrågas på svensk arbetsmarknad kan vara kopplade till ett invandrarskap men inte nödvändigtvis. Hur väl kommuninvånarna klarar sig kan också bero på andra faktorer, som den lokala och regionala arbetsmarknadens utseende. Samtidigt finns det exempel på kommuner som har minskat det allra svåraste utanförskapet genom egna insatser.
För några veckor sedan lyfte Inger Fredriksson, Centerns gruppledare i Katrineholm, i en debattartikel i Katrineholms-Kuriren, fram Borås som en kommun att ta efter. På tio år har Borås nästan halverat utbetalningen av försörjningsstöd, liksom halverat antalet hushåll som får bidraget.
Arbetslösheten i Borås följer ganska exakt Sverige som helhet men försörjningsstödet per kommuninvånare är hälften av rikssnittet. Man lyckas helt enkelt bättre än andra kommuner att få sina försörjningsstödstagare i utbildning, praktik och annat, i stället för att bara betala ut pengar. Den tioåriga trenden är också lite för lång för att det hela ska skrivas på kontot tillfälliga åtgärder med tillfällig effekt.
Tvärt emot vad det ofta låter som i debatten är Sveriges kommuner inte helt utlämnade till yttre krafter när det kommer till utanförskap och sociala klyftor. De kan göra mycket på egen hand – både bra och dåligt.
Och det är genom att jämföra sig med andra som kommunerna kan lära sig att prestera bättre.