Att fortsätta ett tag med yrkesarbete – ofta på deltid – även efter 65 eller 66? Ska det uppmuntras? Eller motverkas?

Fler år i arbetslivet, och stimulans till mer arbetsinsatser, är en av nyckelfrågorna för både offentliga trygghetssystem och privatekonomisk utveckling. Ökande livslängd ger fler äldre och större vårdbörda, i förhållande till antalet yngre eller medelålders yrkesarbetande. Å andra sidan gör bättre hälsa att fler är arbetsföra längre.

Efter reformen på 1990-talet ger pensionssystemet starkare ekonomiska skäl till arbete. Det stärker sin egen stabilitet – och bidrar även till att äldrevård och andra statliga eller kommunala verksamheter får en stadigare ekonomisk grund.

Utspelet från november, av S och V, om ”garantitillägg”, verkar åt motsatt håll. Nu har det varit på remiss, med bara två veckor för myndigheter och organisationer att svara.

Det ”stärker ytterligare incitamenten att sluta arbeta vid 65 års ålder eller vid den framtida riktåldern”, skriver Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering. Det borde vara en avsevärd varning mot det hastigt tillsnickrade.

Institutet är en av de inrättningar Sverige har för att undvika att olika åtgärder motverkar varandra och skadar välfärden i stället för att stärka den. (Det de skriver om ”riktåldern” syftar på att 65-årsgränsen för uttag av garantipension stegvis kommer att höjas en del.)

Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) har också sådana arbetsuppgifter. Den är inte heller nådig i remissvaret: En inte obetydlig del av pensionärerna med låg ekonomisk standard får inte garantitillägg. Fast det får en betydande andel av pensionärerna med god eller mycket god ekonomisk standard.

Så kan det bli när valtaktik får ta över: En skattefri, arbetsfri tusenlapp i månaden, första utbetalning mitt i valrörelsen.

Att pensionssystemet är arbetsstimulerande och välfärdsstärkande beror på att livsinkomstprincipen är huvudsaken. Allt ärligt deklarerat arbete är pensionsgrundande. Varje intjänad krona ger pension, då man är över grundskyddsnivån.

Samtidigt finns hela fem grundskyddsystem. Med garantitillägget föreslås ett sjätte. Att mer arbetsinsatser inte alltid ger bättre pension blir då ett utökat problem, och det motverkar hur pensionssystemet ska fungera som helhet.

I ett ganska brett skikt kan, i vart fall för ensamboende med bostadstillägg, mer arbete leda till lägre pension: När inkomstgrundad allmän pension ökar genom arbete minskar i själva verket den samlade pensionen. Det blir då mindre att leva på. Det grava konstruktionsfelet påpekas av Pensionsmyndighetens generaldirektör, liksom av TCO.

I ett pensionssystem behövs även ett grundskydd. Det gjordes avsevärt generöst i själva övergången vid reformen på 90-talet, med successiv avtrappning upp i inte så låga inkomstskikt. Då fanns det långt fler äldre pensionärer som varit hemmafruar stora delar av livet. Men att även på lång sikt motverka livsinkomstprincipen så mycket var inte meningen. Garantipensionen gjordes prisindexerad och skulle inte följa med uppåt i takt med löntagarnas reallöneutveckling.

Att med en dos skattepengar på nio miljarder om året rulla detta åt andra hållet, med ibland mer än hundraprocentiga marginaleffekter – och dessutom kalla det för bostadstillägg när det inte alls har med boendet att göra – det är inte att stärka pensionssystemet.

Regeringen borde inte gå vidare med detta. Riksdagen bör inte godkänna det.