Ingen ska behöva gå till jobbet och bli utsatt för våld, trakasserier, hat och hot. Men för förtroendevalda och anställda i den offentliga sektorn blir det allt vanligare.
I slutet av förra året skrev Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) en hemställan till regeringen där organisationen vädjar om en nationell kraftsamling: ”Förekomsten av hot, hat och otillåten påverkan mot de människor som verkar inom kommunal och regional verksamhet har överlag eskalerat kraftigt”.
Det är många i våra kommuner och regioner som regelbundet utsätts för hat och hot. En del yrkesgrupper rapporteras det återkommande om som socialsekreterare, lärare och vårdpersonal. De är inte ensamma: bibliotekarier, bygglovshandläggare, kostchefer, brandmän, badvakter och flera andra yrkesgrupper utsätts numera också för hat och hot.
SVT rapporterade exempelvis i slutet av förra året om att anmälningarna om hot och våld mot lärare i grundskolan fördubblats i Sverige de senaste tio åren. (14/12 2022). Det är oftast elever som är förövare.
Fackföreningen Ledarna pekar i sin rapport: ”Hotad på jobbet – vem stöttar chefen?” på en annan tendens. Cirka var fjärde chef inom äldreomsorgen har mottagit hot i sin yrkesutövning. 10 procent av cheferna uppger att hoten kommer från de egna anställda. 14 procent har blivit hotade av personer utanför arbetsplatsen eller både av anställda och personer utanför arbetsplatsen. Tendensen att cheferna hotas av sina medarbetare finns, om än i mindre omfattning, också i den övriga kommunala och regionala sektorn.
Även inom politiken är hot, trakasserier och skrämseltekniker vanligt. Nyligen gick det att läsa i tidningen om hot som politikern Nasra Ali (S) i Strängnäs fått motta, bland annat i samband med den senaste valrörelsen. Till tidningen säger hon: ”innan jag hade barn struntade jag i hoten och kränkningarna. Men nu tänker jag är det värt att utsätta mina barn?"
Hon är varken ensam om att bli utsatt eller att ifrågasätta om priset att fortsätta som folkvald är för högt.
Brottsförebyggande rådet (Brå) mäter regelbundet politikers utsatthet för trakasserier, hot och våld i deras egenskap av förtroendevalda i kommun- och regionfullmäktige samt riksdag. I den senaste undersökningen som genomfördes 2020 uppgav var fjärde förtroendevald (26 procent) att de blev utsatta för någon form av hot och trakasserier, eller våld, skadegörelse och stöld.
Kvinnor och utrikes födda är mer utsatta än andra politiker. Hoten, våldet och utsattheten ökar dessutom under valår.
Hoten, haten och trakasserierna i den offentliga sektorn är ett hot mot vårt demokratiska system. Varje år slutar många – folkvalda och anställda – på grund av de hot och trakasserier de utsatts för. Andra stannar kvar men ändrar sitt beteende. Politiker slutar att engagera sig i och prata om vissa frågor. Tjänstemän drar sig för att fatta svåra men nödvändiga beslut.
En annan konsekvens är att det byggs allt högre murar mellan exempelvis förvaltning och medborgarna. Det blir vanligare att kontakten med ansvarig tjänsteman endast kan gå via kontaktcenter eller växeltelefonister. I sig behöver inte detta minska hoten. Det innebär bara att det i första hand blir personen i kontaktcentret som får ta emot dem.
Vi har alla ett ansvar att vända den här utvecklingen. Det handlar om att tänka på hur man själv uttrycker sig, men också att våga reagera och markera när andra går över gränsen.
I det här sammanhanget har våra politiker ett särskilt viktigt ansvar. Som arbetsgivare kan de göra mycket för att förbättra arbetsmiljön och minska riskerna. Arbetsmiljöverket slår exempelvis fast att många hot- och våldssituationer kan undvikas genom att genomtänkta rutiner införs och säkerheten i lokalerna på arbetsplatsen förbättras.
Men våra förtroendevalda har också ett ansvar för hur de själva uttrycker sig och beter sig i den politiska debatten. Det menar Lars Stjernkvist och Sverker Wadstein, som bland annat har ett förflutet i kommunpolitiken i Norrköping. Stjernkvist som kommunstyrelsens socialdemokratiska ordförande, Wadstein som liberalt oppositionsråd.
De understryker att politiken måste innehålla en maktkamp och att man måste tåla motsättningar. Men det handlar om hur man uttrycker sig och vad man gör. Att man kan skilja mellan sak och person.
Stjernkvist och Wadstein framhåller att brutaliseringen av samtalet sker stegvis. Ju mer oförskämda politikerna är i debatten, desto mer öppnar de för de mörka krafter som hatar och hotar förtroendevalda.
Det är inte svårt att hålla med. Som ledare och företrädare för demokratin måste man börja städa uppifrån.