När Putte Svensson Sahlin, som driver Hotell Hulingen, gråter i en video på Facebook, eftersom han ser det han har byggt upp gå upp i rök, blir det påtagligt att de ekonomiska tragedierna i coronavirusets spår är ett faktum. Det är bland annat därför som regeringen gjorde rätt när den på måndagen lanserade det största krispaketet som någon kan minnas, som består av att staten tar över sjuklöneansvaret, låter företag vänta med skatteinbetalningar och står för stora delar av kostnaden vid korttidspermittering, där de anställda går ner i arbetstid samtidigt som de får behålla nästan hela lönen.
Åtgärderna gynnar inte bara enskilda företag och anställda som annars blivit uppsagda. I förlängningen hade det sannolikt blivit dyrare för landet som helhet att inte skjuta till pengar, vilket inte är samma sak som att måndagens paket kommer att räcka.
Sverige har många konkurrenskraftiga, välskötta och friska företag, som just nu befinner sig i en extrem situation, som varken handlar om en generell nedgång i ekonomin, nödvändig strukturomvandling eller något företagen hade kunnat påverka eller förutse. Därför måste fokus i en del fall vara inställt på konstgjord andning, så att så många som möjligt ska överleva krisen och vara redo när coronavirusets framfart har avtagit, gränserna öppnats och karantänerna upphört.
Det kan ta tre, sex eller kanske nio månader. Oavsett vilket är det visserligen en allvarlig kris vi har framför oss, men i den här formen är den sannolikt inte särskilt lång, vilket gör att kraftiga, tillfälliga åtgärder är motiverade om Sverige ska stå starkt i slutet av året.
Det är därför det troligtvis kommer att behövas mer för att rädda de mest utsatta branscherna. Delar av besöks- och transportnäringen har just nu intäkter som ligger nära noll och då är det en klen tröst att lönekostnaderna halveras.
Om dessa branscher ska kunna behålla majoriteten av sina anställda och inte gå i konkurs, kommer en del av företagen mer eller mindre att behöva sättas på paus, eftersom intäkter och utgifter måste vara ungefär lika stora.
Här har Sverige en fördel framför många andra länder. Sverige har låg statsskuld, som ger oss bland Europas starkaste offentliga finanser, och kan låna till i stort sett ingen kostnad. Det betyder att det finns pengar att satsa i kristider och finansminister Magdalena Andersson (S) verkar inte vara rädd för att börja tömma ladorna, vilket bara är som det ska vara.
Det är bland annat för att klara den här sortens situationer som finansministrar av alla färger talar sig varma om att spara inför sämre tider.
Styrkebeskeden kommer dock inte bara från den ekonomiska politiken, utan även från det som ibland kallas för det politiska spelet, där de flesta partier har lagt det vardagliga småkäbblandet åt sidan för att sluta upp kring viktiga satsningar. Den nedgrävda stridsyxan gynnar inte bara varje enskilt parti, utan även förtroendet för politikens förmåga.
Det skapar ett visst lugn att politiker skiljer stort från smått när det verkligen gäller.