Många saker hänger ihop. En är tiden i grundskolan och innehållet i läroplanen.
Tanken är att det för en genomsnittlig elev ska ta tio år att lära sig dess innehåll. Men den tiden får inte alla.
Den som kommer till Sverige när han eller hon är i tolvårsåldern kan givetvis ha gått i en bra skola i ett annat land och har därmed i flera fall inga problem att klara godkända betyg i nian, förutsatt att stödet i framför allt svenska är det rätta. Men den som kommer från ett land med stora brister i utbildningssystemet kan ha få, om ens några, år i skolan bakom sig.
Då är det svårt, för att inte säga snudd på omöjligt, att ligga på samma kunskapsnivå som jämnåriga när man är 16 år och enligt plan ska sluta grundskolan. Det visar även Skolverkets statistik, där elever som invandrat efter att de fyllt tolv år uppnår gymnasiebehörighet i betydligt lägre utsträckning än de som kommit tidigare.
Att en elev i det läget får ytterligare ett eller ett par års skolplikt är ingenting konstigt, utan bara som det bör vara. I alla fall om alla ungdomar ska få goda möjligheter att komma in på gymnasiet och därefter klara sig på arbetsmarknaden.
Men så ser inte verkligheten ut, vilket sent omsider kan komma att ändras. Det meddelade regeringen och samarbetspartierna tidigare i veckan, som ska ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå hur elever som kommit till Sverige flera år efter skolstart ska få mer tid till undervisning.
Det handlar dels om att förkorta sommarloven, något som kan ge goda resultat för elever som har enstaka luckor, men även för dem som ligger långt efter och behöver all studietid som de kan få. Dels om att förlänga skolplikten.
Och tanken är inte att det ska vara erbjudanden som det är fritt att tacka ja eller nej till, utan just en plikt för de elever som skolan bedömer inte kommer att klara behörighetskraven för att komma in på gymnasiet.
Även om förslaget i grunden är bra och borde ha varit sjösatt för länge sedan, finns det skäl att se över detaljerna, vilket utredaren kommer att göra.
Så länge det handlar om barn under 18 år är det okontroversiellt att ställa krav på skolnärvaro. Däremot är det inte självklart att skolplikten ska kunna förlängas ända tills någon fyller 20, vilket är en tanke som ligger på bordet, eftersom en av definitionerna av plikt och obligatorium är att den som inte uppfyller sin del måste kunna drabbas av sanktioner.
Frågan är hur dessa ska se ut för en 19-åring som skolkar – att jämföra frånvaro från matematiklektioner med att vägra värnplikt känns som att dra skolplikten väl långt – vilket öppnar för att 18-plusarna snarare bör erbjudas goda möjligheter till studier än att tvingas till dem.
Men med det sagt är utredningen flera steg i rätt riktning. Den som inte har klarat grundskolan har svårt att klara sig i verkligheten.