Fredagskvällens skottlossning i Årby kunde fått ännu värre följder. Två skadade av förlupna kulor. En av de skadade är en liten pojke. Skjutvapen nära en lekplats, och med många barn och vuxna i närheten.
Det är, till och med i konflikter mellan kriminella ligor, något ovanligt hänsynslöst. Upprördheten, långt utanför Eskilstuna, är stor – och berättigad. Samtidigt är det som nu behövs mest det grundläggande, det ofta omtalade och det dessvärre ibland försummade.
För att motarbeta och förhindra den här sortens våldsbrott behövs mer än stora polisinsatser.
Polisen arbetar nu mer ofta på rätt sätt och med effektiva metoder. Men polisen kan inte ensam lösa alla uppgifter.
Det måste bli fler som på olika sätt underlättar för polisen, i stället för att hålla tyst, titta åt annat håll, eller fortsätta med de beteenden som ger de kriminella intäkter.
Att tipsa polisen och berätta om vapen eller knark är att göra det svårare för dem som gör andras boendemiljöer otrygga och ibland även skjuter. Det är inget som bara behövs 300 meter runt en brottsscen, ett par dagar efter att ett barn skadats eller något annat särskilt otäckt hänt.
De kriminella som ibland blir osams och skjuter har för det mesta langning som främsta inkomstkälla, och för langningen behöver de inte bara springpojkar och kurirer. De behöver kunder som betalar för de giftiga och vanebildande kemiska substanserna.
De behöver också andras överseende, andras tigande – och andras urskuldande och glamouriserande av rusgifterna. Det får de också, på inte så få håll. Den mest statusfyllda och storstadsförnäma mediearenan för bagatelliserande, urskuldande och ibland berömmande av en del av langarnas och våldsmännens varor är Svenska Dagbladet, den största högertidningen – även på ledarplats.
Men langarna förstör både för sig själva och många andra. Det de säljer skadar hälsan, den kroppsliga och den psykiska. De skottskadade och ihjälskjutna är inte, bör man komma ihåg, den större delen, utan tvärtom en mindre del av narkotikans skadeverkningar. Skolgång saboteras, yrkeschanser förstörs, familjeliv bryts ned.
Det är rätt och viktigt att hjälpa polisen när man sett eller fått veta något. Det är ännu mer betydelsefullt att så många som möjligt säger nej till gifterna som säljs, vänder langarna ryggen, ställer krav på vänner och familjemedlemmar och väljer det friskare, lyckligare och dessutom laglydiga livet.
En rad partiledare, med statsministern i spetsen, skyndar sig nu att hastigt passera genom Eskilstuna, där de säger en del klokt och undviker tydlighet om annat som också är klokt.
Med sig bör de ta den här påminnelsen: När det gäller brottsbalken och polisens tillgång till undersökningsmetoder har mycket gjorts och en del till är snart klart. Men en långvarig, och allvarlig, brist kräver åtgärd:
Kommunerna har länge belastats med hela kostnaden för alla, ibland kostsamma, tidiga ingripanden mot barn och tonåringar på väg in i missbruk eller kriminalitet. Mycket har därför blivit ogjort. Detta behöver rättas till med ett rejält riktat statsbidrag.
En del gjordes till sist genom januariavtalet 2019. Men mer behövs.
Det ska inte vara kommunalekonomiskt fördelaktigt att vänta – tills kostnaden i stället hamnar på staten och kriminalvården.