Ett välfärdssamhälle, där de äldre dessutom blivit fler, kan bara stå stabilt om det lönar sig att arbeta. Det ska då gälla i alla inkomstlägen, för båda könen och för både äldre och yngre. Yrkeslivet ska inte avslutas med en fixerad eller svåröverstiglig pensionsålder.
Icke-statliga pensionslösningar borde inte få motverka att det statliga pensionssystemet efter 90-talets reform har gjort det mer lönande att arbeta. Där görs nu inte skillnad mellan arbetsinsatser före och efter den tidigare avgörande 65-årsgränsen.
Ärligt deklarerad arbetsinkomst ger samma inbetalning av premie oavsett ålder. Det är inte som före pensionsreformen, då de som var i slutet av yrkeslivet ofta inte påverkade sin statliga pension alls ifall de fortsatte på jobbet ett år till.
I stället för att undergräva sig självt genom att stimulera kort arbetstid eller tidigt utträde ur arbetskraften stärker pensionssystemet, i dess nuvarande form, både sig självt och välfärden i stort.
Det är då märkligt att statliga regler för icke-statliga pensionsordningar verkar åt motsatt håll. De bidrar till att människor slutar arbeta tidigare, eller avstår från insatser efter pensioneringen. Sådana felriktade regler bör omprövas – oavsett om de innebär förmåner eller högre skatteuttag.
I ett debattinlägg i Katrineholms-Kuriren (18/8) från privata tjänstemannafack i PTK och motparten Svenskt Näringsliv pekar de – dessvärre ensidigt – på en del av problemet. Det går inte att göra avbrott i påbörjade uttag från avtalspensioner och privat pensionssparande. Ibland kan det betyda att inkomsten för den som blir ombedd att hoppa in och jobba en tid går över brytpunkten där marginalskatten i ett slag ökar med hela 20 procents statlig skatt.
Detta berör långtifrån alla. I det arbetsstimulerande statliga systemet är det dessutom möjligt för individen att variera pensionsuttaget vid en tids återgång i arbete. Det man skjuter upp får man tillbaka som ökad pensionsrätt.
Det kan ändå vara riktigt som PTK och Svenskt Näringsliv säger. Förbudet mot att göra avbrott efter att en icke-statlig pension börjat tas ut kan i en del fall göra det mindre lönsamt för äldre att jobba.
Men det borde också till sist göras något åt att icke-statliga pensioner – sedan många årtionden främjade med skatteregler – kan tas ut redan från 55. Det stimulerar delpensionering – eller att tidigt helt sluta arbeta. Främst personer i högre inkomstlägen har så stora privat- och avtalsförsäkringar att 55-årsregeln blir en negativ drivkraft, som direkt motverkar ett av den stora pensionsreformens viktiga syften.
Det som länge stått i vägen för att ändra 55-årsregeln är ovilja hos särskilt högre avlönade tjänstemäns organisationer. De borde ändra sig. De ska inte förbli så fega att de inte vågar klargöra för berörda medlemmar vad som samhällsekonomiskt är ansvarsfullt.
I andra frågor har de nu visat prov på reformkraft. Det välgörande paketet med fortbildning och ändrad arbetsrätt kom på plats tack vare privatsektorns parter, med förtjänstfulla insatser av inte minst PTK.
De borde nu medverka till, och inte motarbeta, att 55-årsregeln ändras – även om den potatisen internt hos dem kan kännas ganska het.