En ohelig allians i riksdagen har förklarat misstroende mot statsminister Stefan Löfven (S). De fyra partierna som fällt regeringen – SD, V, M och KD – är inte överens i den sakfråga som de har röstat utifrån och de är inte överens om vad som ska hända nu.
Bakom ligger en hård blockpolitik, fastlåst i dag främst genom en kultur inom M, KD och på senare tid även L, där motståndet mot socialdemokratin trumfar alla andra hänsyn.
Vänsterpartiet har inte gjort det som partiet sa. Dess så kallade röda linje var ett regeringsförslag om marknadshyror. Något sådant förslag finns inte. Utredningsbetänkandet handlar inte heller om marknadshyror i egentlig mening, utan om en förändring i sättet att bestämma hyror i lägenheter som är färdigbyggda först om ett år. De hyresbostäder som finns nu påverkas inte.
I sin röstförklaring sa partiledaren Nooshi Dadgostar (V) att inget annat parti har kompromissat så mycket under denna mandatperiod som V. Det är inte korrekt. Vänsterpartiet har släppt fram en regering på ett program som V inte delar och har funnit sig i det mesta av den politikens genomförande.
Det må vara smärtsamt men det är inte något kompromissande. Det kräver inte ett givande och tagande, och lojal uppslutning bakom den gemensamma politiken.
C och L har stängt V ute. Men det har inte enbart varit en nackdel för Vänsterpartiet. Man har släppt fram den enda regering som partiet kan acceptera, men har samtidigt haft lyxen att kunna uppträda som opposition i vissa fall och som en illa behandlad del av regeringsunderlaget vid andra tillfällen. V har utnyttjat och underblåst missnöjet till vänster och fått ökat opinionsstöd.
Men Vänsterpartiets beslut att ingå en ohelig allians med de mörkblå och de bruna, om det mest kraftfulla verktyget mot en regering, skapar en ny situation. För att skydda sig mot avsättning måste kommande regeringar ha fastare samarbete med alla delar av sitt regeringsunderlag.
Är Vänsterpartiet redo för den rollen? Är man beredd att ingå i ett regeringssamarbete som har fästpunkter även till höger om S, kompromissa och försvara den gemensamma politiken? Hur många partigräsrötter och sympatisörer är beredda på en sådan förändring?
Samma frågor kan ställas till dem på den andra sidan av det politiska fältet. I viss mån M och KD, men framför allt L-ledningen, har fram till nu beskrivit den tilltänkta högerkoalitionen med SD som ett samarbete på Moderaternas, Kristdemokraternas och ”Liberalernas” villkor.
Men i går lät det annorlunda från Nyamko Sabuni (L). ”Att bygga ett regeringssamarbete där en part inte får vara med, fast de ska utgöra ett underlag, det fungerar inte”, sa hon till TT.
Helt riktigt. Att det inte fungerar är vad många har sagt om hennes egna dimridåer om den tilltänkta relationen mellan L och SD. Inte desto mindre har L-politiker ända ner på kommunnivå ihärdigt förnekat kommande SD-samarbete. ”Samtal” har det hetat enligt L-ledningens kommunikationsordbok.
Måndagens tillställning i riksdagen borde ha skingrat alla dessa dimmor. SD kan ingå en ohelig allians med oppositionen på samma sätt som V gjort nu. Ulf Kristersson (M) har bäddat för det och blir nu tvungen att knyta SD än närmare sin tilltänkta regering.
De som röstar på M, KD och L i nästa års riksdagsval eller i ett eventuellt extra val om några veckor, röstar på SD som ett möjligt regeringsparti.