I en drastisk omorganisation har många i personalen fått söka om sina tjänster eller blivit förflyttade till andra uppgifter. Tidigare polismyndigheter har slagits ihop till en riksmyndighet – en modefilosofi i statsförvaltningen som gällt sedan ett femtontal år. Nya regioner och nya ledningscentraler för betydligt större områden ersätter den länsvisa organisationen.
En så genomgripande förändring är ett högriskprojekt, när så mycket hänger på lokalkännedom och kunskap om brottslighetens personsamband och drivkrafter. Att vända upp och ned på så mycket påverkar ofta verksamheten negativt i övergången, även om en ny organisation på några års sikt kan stabilisera sig och ge ett antal fördelar.
Ansvaret för det som hänt går inte att övervältra på dagens regering eller på nu sittande rikspolischef. Vid regeringsskiftet 2014 var beslutet spikat. Ansvarig justitieminister var Beatrice Ask (M). Det skulle ha varit klädsamt om Anna Kinberg Batra (M) hade haft med även det perspektivet i sitt jultal på måndagen. Nu siktade hon i stället in sig på att få rubriker på att kräva syndabockssparkning av rikspolischefen Dan Eliasson – och på att spela på en oro för brott och otrygghet.
Vad hon gör är att hon skyler över att vid det avgörande beslutet hade hennes eget parti den centrala – men inte den enda – rollen. Andra partier, i regering och opposition, lät det hela hända utan att ifrågasätta vad det moderata styret på justitiedepartementet kunde komma att ställa till med,
Avgångskravet är framför allt ett exempel på den moderata ledningens stora koncentration på taktisk profilering högerut. Denna sker samtidigt som partiets ledning förlorat fokus och förmåga när det gäller en rad stora ekonomiska, sociala och utrikespolitiska frågor. Det har blivit en moderat ledningsaktivitet att be om ursäkt för sin tidigare partiledare och att glömma det förre finansministern inskärpte om att tänka klart om ekonomin.
Hos polisen är centraliseringen gjord, skador har – enligt ganska samstämmiga bedömningar – inträffat. Att i detta läge upphäva hela förändringen och gå tillbaka till förra organisationen skulle inte hjälpa, utan förlänga oredan och tynga arbetet ännu mer. Man måste få prioriteringarna rätt, och hålla efter langning och annat som genererar inkomster till organiserad kriminalitet. Det gäller att förstärka där det behövs mest och åtgärda sådant som gått snett i omläggningen. Ledningscentraler som är illa bemannade och inte har tillräcklig lokalkännedom men väldiga ytor att täcka är en ohållbar ordning.
Att det även behövs personförändringar i rikspolisledningen för att få rätsida på stämningen och nya tag är ju möjligt. Och den påtänkte som rikspolischef 2014 var i och för sig en annan person, den jurist som skött organisationskommittén och lagt grunden till allt som sedan inträffat. Dan Eliasson flyttades över från en annan generaldirektörstjänst på ett sent stadium. Det verkade ha att göra med att finansdepartementet inte var med på noterna vid ett försök att få mer anslag.
Men det är faktiskt osannolikt att omorganisationen skulle ha blivit så mycket mindre problemspäckad ifall chefen varit en annan än Dan Eliasson.