Enligt Niku Tamas Hicusor, som Eskilstuna-Kuriren intervjuade i går, har hoten och påhoppen eskalerat under de senaste två veckorna, och han och hans vänner, som samlar pengar genom att tigga, är rädda för att bli överfallna på nytt.
Oron är befogad. Majoriteten som tigger i Sverige är romer och enligt Brottsförebyggande rådet har antalet antiziganistiska hatbrottsanmälningar aldrig varit så många som nu.
I somras visade tidskriften Expo att minst 76 tiggande EU-medborgare hade attackerats i Sverige under ett och ett halvt år. Det handlade om allt från sparkar och slag till stenkastning och mordbränder.
2014 gick Sveriges Radio bakom siffrorna och skildrade vardagen för en tiggande fyrabarnsmamma, som fick utstå att förbipasserande loskade henne i ansiktet, medan ungdomar kastade matrester och en man dagligen askade sina cigaretter på hennes huvud. Ingen av händelserna är polisanmäld och mörkertalet för den här sortens brott är sannolikt stort.
Oavsett antal är alltså det mest anmärkningsvärda inte att det finns människor inom EU vars bästa försörjningsmöjlighet är tiggeri. Det värsta är snarare att många i Sverige är så dåligt uppfostrade, och har en så vidrig människosyn, att de behandlar folk som tigger på ett sätt som de sannolikt aldrig skulle komma på tanken att utsätta en icke-tiggande människa för.
Att tända eld på någons bostad, för att markera att ägarna inte är önskvärda i området, är respektlöst. Samma sak gäller de oräkneliga attentaten mot befintliga och planerade flyktingboenden, som det i oktober mot Sågarsvedets sommarkoloni.
För, och det är viktigt att komma ihåg, även om alla är ansvariga för sina egna handlingar, och polisen bör göra sitt yttersta för att hitta dem som har trakasserat rumänerna och förstört deras bilar och husvagnar, händer ingenting i vakuum. Samtidigt som attentaten läggs på hög växer Internetforumen där läsarna uppmanas att ta till våld och allt fler vill se ett generellt tiggeriförbud.
Förutom att det senare inte är förenligt med dagens lagstiftning, och inte heller bör vara det i ett demokratiskt land som värnar enskilda individers frihet, är ett förbud fel väg att gå. Lika lite som flickor och unga kvinnor bör övertalas att hålla sig inomhus på kvällarna, för att minska risken för sexuellt våld, är det utsatta människors ansvar att se till att de inte utsätts för hatbrott.
Lösningen för att komma till rätta med brottsstatistik får aldrig vara att uppmana brottsoffer att försvinna från offentligheten. Lösningen är ett rättsväsende som ser till att offentligheten är en säker plats för alla.