Vladimir Putin samlade en stor armé vid Ukrainas gräns och anföll. Ett självständigt Ukraina skulle inte få finnas.
Förutom kontroll över Ukraina krävde Putinregimen att väst skulle överge de baltiska länderna och andra som frigjort sig från det sovjetiska östblocket. Finland och Sverige skulle inte få samarbeta med andra demokratier i Nato.
Detta proklamerades tydligt. Men kärnpunkten var att krossa Ukrainas självständighet, kanske stycka landet, att annektera det delvis, eller helt. Med ett underkuvat Ukraina skulle regimen i Kreml kunna hota och skrämma fler till underkastelse.
Ovanpå tidigare plundring av natur- och andra resurser, som utmärkt Vladimir Putins styre, har det krig han startat nu vållat hans eget land ofantlig skada. Hans viktigaste maktredskap, underrättelsetjänst och armé, har, gjort fiasko.
Ukrainas motståndskraft, och graden av sammanhållning i västliga demokratier, underskattades i hög grad. Putin hade kunnat lyckas om Donald Trump suttit i Vita Huset. Men så är det inte längre.
Ryska armén, med korrumperad personal och brutal behandling av enkla soldater, hade dålig stridsmoral, dålig ledning och delvis undermålig utrustning. Stora delar av den har satts ur spel eller ägnat sig åt plundring och övergrepp mot civila.
Ukraina har, med västlig vapenhjälp, kunnat vända kriget och ta tillbaka mark. När det nu förkunnas bred mobilisering i Ryssland sker den brutalt och godtyckligt, utan möjlighet att snabbt få fram nya funktionsdugliga förband.
Det är bakgrunden till anspråket på att ha annekterat fyra län i östra Ukraina, delvis under rysk kontroll sedan förra överfallet på Ukraina 2014. I en värld med folkrätt och FN-stadga är sådana annekteringar entydigt rättsvidriga. Inget blir bättre av mer än vanligt manipulerade skenomröstningar.
Längre tillbaka, när Tsarryssland och andra kolonialmakter byggde upp sina större eller mindre imperier var annekteringar inte ovanliga. Hitler- och Stalinregimerna gjorde en rad annekteringar med vapenmakt, bland annat efter det avtal mellan Nazityskland och Sovjetryssland som följdes av att de baltiska länderna annekterades 1940.
Putins aggressiva tal i fredags, då annekteringen tillkännagavs, innehöll halvt inlindade hotelser om kärnvapen samt en rad propagandagrepp för att vända ut och in på sanningen om kriget. Han påstod att Ukraina anfallit Ryssland. Att USA och Västeuropa avser att förgöra Ryssland som nation. Att Ryssland – en kolonialmakt som bevarat mycket av kolonialtidens erövringar – nu för sin kamp som en del av motståndet mot västlig kolonialism.
Orden är tomma. Verkligheten är att Putins välde vilat på säkerhetspolis, åsiktsförtryck och kontroll över fossila bränslen, som omvärlden skulle vara beroende av. Detta börjar nu spricka sönder.
Det är samtidigt ett farligt läge. Putin har, än så länge, kontroll över atomvapenarsenal och sabotageförband. Men användning av dem kan skada honom själv och Ryssland än mer.
Falskheten i hans propaganda är nu ohjälpligt avslöjad. Inte ens hans mest användbara stödtrupper i väst, fossilberoende bolagsintressen – samt ytterhögern från Trump till Orbán, och alla deras ideologiska följeslagare – är riktigt bekväma med att öppet hjälpa honom att undergräva väst inifrån.