Befäster inte det ett beteende som aldrig kommer att leda till ett värdigt liv och en långsiktig försörjning?
Det är frågor som de flesta har ställt sig. Experter är oeniga och många erkänner att det är skillnad på hjärna och hjärta.
När de första EU-migranterna dök upp i Sverige för cirka fyra år sedan – för att tigga och plocka bär, ofta bosatta i läger – blev vi tagna på sängen. Plötsligt konfronterades vi med en fattigdom som vi sedan flera decennier tillbaka hade arbetat bort från gatorna och in i de offentliga välfärdssystemen.
Som Lars Linebäck från Sveriges Stadsmissioner uttryckte saken på ett seminarium i Almedalen i veckan, var vår första känsla givetvis att vi inte vill ha det så här. Det är oerhört jobbigt att dagligen stå öga mot öga med misär.
I nästa tankevända inser de flesta att en persons rätt att be om hjälp trumfar omgivningens önskemål om att inte bli illa berörda. Människor gör mycket som kan störa andra – röker, nyser och pratar högt i mobiltelefonen – utan att det för den sakens skull bör förbjudas på allmänna platser.
Det betyder självklart inte att man är skyldig att lägga pengar i koppen. Däremot är det inte fel att göra det, även om regeringens tiggerisamordnare Martin Valfridsson gjorde ett stort utspel i början av året om att den sortens givande bör undvikas.
Här får han mothugg av organisationerna som deltog i seminariet, bland annat Läkarmissionen och Erikshjälpen, som tvärtom poängterar att det är upp till var och en om man ska ge eller inte.
Samtidigt är de överens om att allmosor inte är en långsiktig lösning, även om pengarna i vissa fall går till att bygga hus och skicka barnen till skolan, vilket innebär en permanent standardförbättring för enskilda familjer.
För lika lite som utvecklingsländernas väg ur fattigdom aldrig har gått via att rikare länder skickar dit mat och kläder, är det inte genom tiggeri i andra EU-länder som situationen för flera miljoner romer i Bulgarien och Rumänien kommer att förändras.
Under avgränsade perioder kan det så klart behövas konkret stöd med mat för dagen. Ett barn som går i skolan – för ihoptiggda pengar – ökar också sina chanser att slippa tigga som vuxen. Men parallellt måste siktet vara inställt på att både länder och människor ska klara sig på egen hand.
Men, och det påpekades under seminariet, det är med tiggeri som med så mycket annat: skillnad på teori och praktik – eller på verkligheten som den är och på verkligheten som vi önskar att den vore. Och den verklighet vi har att förhålla oss till är att människor sitter på gatan och ber om vår hjälp.
Så pengar i koppen eller inte? Om man kan och vill ge ska man ge.
Inte minst för att det är så du själv hade velat bli behandlad.