Hon erkänner att uttalandet är tillspetsat men det ligger mycket i vad hon säger. Samtidigt som 6,3 procent – 340 000 personer – är arbetslösa letar chefer efter vårdpersonal, busschaufförer, förskollärare och hantverkare. Så många som var tredje privat arbetsgivare och hela sju av tio i kommuner och landsting uppger att de har svårt att få tag i rätt kompetens (Studio Ett, 31/8).
De vill ha socialsekreterare och specialistsjuksköterskor, gymnasieingenjörer och kockar, men här skiljer sig utbudet markant från efterfrågan. De arbetslösa har i regel kort eller fel utbildning – alltså inom områden där det redan finns ett arbetskraftsöverskott. Det gäller särskilt nu när intresset för de yrkesförberedande programmen har minskat, trots att det är där många av jobben finns.
Mismatch, säger några. Slöseri, påpekar andra.
Oavsett vilket är situationen problematisk. Inte bara för de arbetslösa som inte kommer in på arbetsmarknaden, utan även för Sverige i stort, eftersom företagens expansion bromsas när de misslyckas med rekryteringen. Då minskar tillväxten och dagens högkonjunktur genererar inte lika många nya arbetstillfällen som den skulle kunna göra. Något som även drabbar den offentliga sektorn som får mindre resurser och därmed ännu svårare att rekrytera, vilket i sin tur påverkar situationen i såväl skolan som vården och omsorgen.
Det är ingen hållbar strategi för ett land som vill sänka sin arbetslöshet.
Lösningen är mångbottnad. Förutom att de yrkesförberedande programmens attraktivitet bör stärkas måste vuxenutbildningarna bli mera snabbfotade och de anställdas fortbildning ske mer löpande än i dag. Exempelvis genom att införa en allmän kompetensförsäkring, vilket regeringens analysgrupp Arbete i framtiden föreslog i våras. Vidare behöver den offentliga sektorn bli en betydligt bättre arbetsgivare, både för att locka personal och för att behålla den de har.
Dessutom är det nödvändigt att dra ner på antalet utbildningsplatser inom områden där vi vet att arbetslösheten är stor. Det är ingen rättighet att studera sitt favoritämne på universitetet eller högskolan, vilket alla besvikna toppstudenter som inte kommit in på läkare- eller juristprogrammet kan vittna om. Dels eftersom det är samhällsekonomiskt tveksamt att använda skattepengar för att massutbilda människor till yrken där det redan finns ett betydande överskott. Dels eftersom de som lägger ner tid och resurser på att gå en utbildning förväntar sig ett jobb som överensstämmer med examensbeviset.
Det betyder inte att vi ska tvinga in ungdomar på utbildningar som de inte vill gå. Vi vet inte exakt hur framtidens arbetsmarknad kommer att se ut och vi kommer därför aldrig att kunna ordna en perfekt balans mellan utbud och efterfrågan.
Däremot bör vi satsa skattepengarna där vi tror att de gör störst nytta. Och sanningen är att arbetsmarknaden skriker efter undersköterskor och förskollärare. Inte efter stylister och kommunikatörer.