På kort tid har Bensinupproret 2.0 samlat uppemot en halv miljon medlemmar på Facebook. Budskapet är enkelt: Bensin och diesel är för dyrt.
I en annan del av verkligheten har klimataktivisten Greta Thunberg inspirerat hundratusentals ungdomar världen över att skolstrejka för klimatet. Deras budskap är också enkelt: Klimatfrågan är akut och kravet från barnen är att vuxna ska agera omedelbart.
Även om det inte går att göra båda grupperna till viljes rakt av, åtminstone inte samtidigt, måste världens ledare, och inte minst de nya Europaparlamentarikerna som snart ska väljas för fem år framåt, lyssna på båda budskapen och foga dem samman.
För nej, det är sannolikt inte praktiskt genomförbart att göra så pass drastiska och snabba förändringar som Greta Thunberg vill. Lika lite håller det att sänka bensinskatten när klimatutsläppen ska minskas med 30 procent inom EU till 2030, jämfört med 2005.
En annan sak som inte håller är att enbart prata om skatter när bensinpriset är i fokus. Den senaste tidens uppgång beror på höjda oljepriser och en försvagad krona.
Därutöver är 60 procent av bensinpriset skatter, som inte har införts för att folk inte ska kunna ta sig till och från jobbet och fritidsintressena. Utan för att vi, av klimat- och miljöskäl, behöver hitta klimatsmarta alternativ.
Och här är biltillverkning ett bra exempel på hur det kan gå till när alternativen blir just bättre ur klimatsynpunkt. För lika sant som att bensinpriset ligger på 16 till 17 kronor och sällan har varit högre, är det att det aldrig har krävts mindre bensin för att ta sig en kilometer.
Enligt Pelle Envall, vd för Trafikutredningsbyrån, har teknikutvecklingen gjort att det har blivit allt billigare att köra bil, eftersom bränsleförbrukningen och inköpskostnaden har sänkts. Tillsammans med en god löneutveckling gör det att svensken i slutet av 1990-talet lade cirka 4 procent av sin årslön före skatt på att köra bil, medan motsvarande siffra för 2016 var 2,3 procent. (Svenska Dagbladet, 12/5)
Det betyder inte att det inte krävs mer för att klimatomställningen ska kännas rättvis.
De som drabbas mest av den gröna skatteväxlingen, och som saknar reella transportalternativ, måste kompenseras. Exempelvis i form av särskilt riktade skattelättnader eller genom en modell lik den kanadensiska, där den inbetalade utsläppsskatten delas ut till medborgarna och glesbygdsbor får extra tilldelning.
Ytterligare en nödvändig åtgärd är att se över helheten. I dag har många glesbygdskommuner de högsta kommunalskatterna, kombinerat med den sämsta kommunala servicen, bristfällig kollektivtrafik och allt mindre statlig service.
Det gör att de höjda bensinpriserna, med all rätt, kan upplevas som ännu en skattehöjning som inte följs av märkbara förbättringar, vilket är en utveckling som behöver bromsas. Framför allt genom ökade generella statsbidrag, vilket Sveriges Kommuner och Landstings ordförande Anders Knape (M) efterfrågade i Dagens Industri så sent som på måndagen.
Om inkomstskatterna sänks samtidigt som en fastighetsskatt värd namnet för dyrare hus införs, kollektivtrafiken stärks och servicen blir någorlunda jämn över hela landet – då ökar sannolikt acceptansen för att alla bör ta sin del av notan för klimatomställningen.