När politiker förhandlar är tystnad ett gott tecken. När det börjar läcka vet man att förhandlingarna stött på patrull – oavsett om den som läcker försöker ge sken av att de går bra eller dåligt.
På samma sätt brukar de som deltagit i stora och besvärliga förhandlingar hålla tyst om hur väl arbetet avlöpte. Åtminstone så länge som det avtal som de förhandlat fram gäller.
Att det en månad efter att Tidöavtalet slöts både finns en lång artikel i SvD och en radiodokumentär i P1 med detaljerade beskrivningar om de förhandlingar som ledde fram till avtalet är därför ett illavarslande tecken för det fortsatta samarbetet.
Särskilt som det nu framkommer hur stora problem man hade att komma överens under förhandlingarna. Hur stor misstron var mellan de olika partierna. Hur man till sist sydde ihop ett avtal med flera punkter som inte kan genomföras i praktiken.
Flera ministrar har redan backat från utfästelser i avtalet (DN 10/11). Det rör sig bland annat om skrivningarna om bristande vandel som ett skäl för utvisning (Agenda 23/10) och begränsningar av rätten till tolk (SvD 23/10).
Enligt Expressen (8/11) har Sverigedemokraterna markerat mot uttalandena: ”Det är viktigt att alla förstår att det är ett bindande avtal” säger en källa i SD till tidningen.
SD har rätt: avtal ska hållas. Det är sedan romartiden utgångspunkten för all avtalsrätt. Det är också så man bygger förtroende och långsiktiga relationer.
Att förhandla fram ett avtal som inte kan hållas är därför en inbjudan till framtida samarbetsproblem i en redan skakig koalition.
Men även SD:s förhandlare borde ha förstått att genomförandet av vissa punkter i Tidöavtalet skulle strida mot flera svenska lagar, EU-författningar och andra internationella konventioner och därför svårligen skulle gå att genomföra.
SD:s politiker är inte längre några politiska duvungar efter tolv år i riksdagen. Politikerna har dessutom stöd av tjänstemän med mångårig erfarenhet från SD och andra partier.
Så frågan måste ställas. Är SD:s förhandlare så inkompetenta att de inte fattade något eller valde de med berått mod att sätta sin vision av den bästa politiska lösningen framför vad som är möjligt att genomföra i praktiken?
Som politiker är det visserligen viktigt att stå djupt rotad i den egna ideologin. Det är först då man vet vilka frågor man kan eller inte kan kompromissa om. Men de förslag man till sist landar i måste gå att genomföra – annars gör man sig obehövlig som politiker.
Under dagarna på Tidö slott verkar ideologin mest ha varit en eftertanke hos de förhandlade partierna.
Så blev avtalet som det blev. Hjärtefrågor förhandlades bort. Det gick till synes att kompromissa om det mesta – med baktanken att det ändå inte skulle kunna gå att genomföra.
Det viktiga var att få till ett avtal. Att bilda regering. Att vinna ett politiskt spel.
Men detta förhandlingsmässiga hyckleri lämnar ändå ett avtryck. Ett skifte i svensk politik. En annan och mer egoistisk syn på hur samhället bör vara, som kommer att bli svårt att förhandla bort igen.