En ström av forskningsrapporter har pekat åt i stort sett samma håll. Tidigare varningar var inte obefogade eller överdrivna. Utsläppen av växthusgaser är på väg att rubba klimatet. Om det fortsätter blir det förödande. Tecknen är många – och illavarslande.
Forskningsläget har åter summerats av FN:s klimatpanel IPCC. Måndagens rapport är som väntat alarmerande. Den borde driva även mer passiva eller ovilliga regeringar till handling. Liksom individer, organisationer eller företag som tagit för lätt på klimathoten, eller förnekat hela frågan.
Inte bara klimatforskning har gjort framsteg. Stora skiften av teknik i vägtrafik och en del klimatpåverkande industrier kommer att förändra produktion och konsumtion. Många länders mål för minskade utsläpp till 2030, 2040 eller 2050 är också mer ambitiösa än före Parisavtalet 2017.
Men målsättningar och nuvarande takt i teknikskiften och utsläppsbegränsningar är otillräckliga. Mycket stora delar av elförsörjningen sker ännu med koleldade kraftverk, både i etablerade industriländer och i utvecklingsländer som blivit betydelsefulla industri- och handelsnationer. Kraftfulla åtgärder för ny teknik och bättre energihushållning är ytterst brådskande.
Uppvärmningen som redan skett har orsakat skador. Dit hör ökad frekvens eller större kraft i värmeböljor, skogs- och markbränder, skördeskador, skyfall och stormfloder.
Flera av förändringarna kan inte väntas gå tillbaka ens om utsläppen minskar. De kommer att förvärras en del även om utsläppen de närmaste årtiondena begränsas avsevärt. 1,5-gradersmålet i Parisavtalet är på väg att spräckas om ungefär ett årtionde. För varje tiondels grad kan följderna bli alltmer allvarliga för livsmedelsförsörjning, infrastruktur och natur.
Väljare bör nu inte bara motvilligt acceptera, utan aktivt kräva sådant som sätter pris på utsläpp och driver fram snabbare omställningar till ny teknik eller ändringar av en del konsumtionsvanor. Sådant ska inte mötas med ”gula västar” eller missnöjespolitik. Däremot behövs mer kreativitet i att dämpa stötarna när en del bygder eller utsatta inkomstgrupper påverkas mer än andra.
Det behövs ytterst stora investeringar, både statliga och i näringslivet. Det räcker då inte att statens budgetpolitik och upplåning drar åt rätt håll. Investeringsklimatet måste inge förtroende nog för att många tiotals miljarder ska riskeras på klimatvänliga tekniska nysatsningar.
Klimatpolitik är också utrikespolitik. Mängder av länder – däribland stormakter som Kina, Indien och USA – har tvingande egenintresse av att utsläpp hålls nere. Annars blir deras matproduktion, städer, hamnar och andra försörjningsmöjligheter värre och värre skadade.
Men en del korrupta och despotiska regimer kan inte mycket annat än brutal maktutövning. En del av dem vilar helt och hållet på kontroll av olje- och gaskällor. Sådana länder kommer inte att hjälpa till. Här handlar klimatpolitik om att sluta köpa deras fossila produkter.
Riskerna är oerhörda. Utgången oviss. Att undvika sådana som Trump har blivit ännu viktigare. Samarbete i klimatfrågor bör eftersträvas med alla länder som ändå kan vara kapabla att uppträda rationellt. Demokratiernas sammanhållning och samverkan förblir en nödvändighet.