Upptrappning av en mindre konflikt kan utlösa ett större krig. I Mellanöstern finns en hel rad möjliga sådana förlopp.
I ett av dessa har risknivån stegrats gång på gång det senaste dryga halvåret, senast med ett amerikanskt drönarangrepp vid Bagdads flygplats. En fullträff på en bil dödade där en av den iranska regimens allra mäktigaste personer. Qassem Soleimani var sedan 22 år befälhavare för deras militära styrkeuppbyggnad och krigföring utomlands.
Som höjning av konfliktnivån var detta ett långtgående steg. Det ligger nära till hands att det kan följas av förvärrade inre stridigheter i Irak – och av iranska motaktioner.
Dessa kan dröja en del och sedan riktas mot något helt annat än USA:s militära styrkor. Det kan vara dramatiska angrepp mot amerikanska representanter på annat håll i världen – eller mot allierade till USA.
Det ställer stora krav på omdöme och en välordnad beslutsprocess när en stormakt ska hantera tillspetsade militära lägen där krig kan utbryta eller förvärras, och där andra stater kan dras in i okontrollerade kedjeredaktioner. Just detta har varit ett av de större orosmolnen från början av Donald Trumps tid som president.
Hans impulsiva beteende, hans djupa okunnighet och hans ovilja att lyssna på utrikespolitiskt erfarna personer har hela tiden varit en fara när kriser spetsas till och snabba beslut kan behöva tas. Med tiden har dessutom det som under flera tidigare presidenter fanns av välordnade beslutsprocesser slagits sönder. Mer kompetenta och självständigt tänkande ministrar och andra medarbetare på hög nivå har tvingats bort.
Ett sådant beslut som att tillåta missilerna som dödade en nyckelperson i den iranska regimen föregicks knappast av särskilt mycket eftertanke. Informationen om var han skulle befinna sig måste ha kommit med kort varsel, en situation där impulsivt beslutsfattande låg nära till hands, utan tanke på någon plan för vad som kunde hända sedan.
Hur Trumpstyret egentligen tänkt med politiken mot Iran har varit en gåta redan tidigare. Först prioriterades att bryta sönder avtalet som faktiskt hejdade Irans kärnvapenprogram. Därmed kunde Trump riva upp sådant som företrädaren Barack Obama åstadkommit, men han demonstrerade också hur ointresserad han var av samförstånd med USA:s viktiga allierade i Västeuropa.
Irans aggressiva uppträdande i andra länder i Mellanöstern, och dess stora bidrag till att i samverkan med Ryssland bevara Saddamregimens blodiga skräckvälde i Syrien, fanns det verkligen skäl att försöka motverka. Men att göra detta med att i så hög grad solidarisera sig med styret i Saudiarabien, även efter den regimens styckmord på en känd oppositionsjournalist, var ännu ett sätt att försvåra en bredare samling mot Irans väpnade maktexpansion i olika arabländer.
Med Mike Pompeo som utrikesminister – och under en tid John Bolton som nationell säkerhetsrådgivare – såg USA:s Iranpolitik ut att vara präglad av ”Iranhökar” som hoppades att framkalla ett revolutionärt regimskifte i Teheran genom att försöka strypa Irans oljeexport och driva regimen mot konkurs. Realismen i detta har kunnat ifrågasättas.
På Irans försök till upptrappning genom att sätta eld på tankbåtar i Hormuzsundet, samt raketangrepp på saudiska oljeanläggningar, reagerade USA återhållsamt, och syntes vänta på att de ekonomiska påtryckningarna skulle öka pressen på Teheran.
När av Iran kontrollerade miliser i Irak sköt på en anläggning där amerikansk personal fanns, med flera dödsoffer, svarade däremot den amerikanska militären med ett motanfall. Sedan kom den plötsliga, möjligen helt oplanerade, upptrappningen, att döda en av nyckelpersonerna på Irans sida. Den mannen hade mycket blod på händerna. Han hade stor del i grova folkrättsbrott av flera slag, så kritiken mot drönaranfallet är inte en fråga om folkrätten.
Impulsiviteten och nyckfullheten i Vita Huset är däremot oroande, först ett plötsligt svek mot kurdiska allierade inför Turkiets militära framryckning. Så en upptrappning mot Iran, med oförutsebara följder.