Putin med en av sina främsta femtekolonnare inom Nato och inom EU , Ungerns SD-beundrade premiärminister Viktor Orbán.
Under juldagsmorgonen sköts salva efter salva med ryska robotar mot de julfirandes städer, och deras elförsörjning.
Efter att ha blivit anfallet av Vladimir Putins militär har Ukraina och dess främsta kyrkosamfund övergått till att fira julhelg samma dagar som i Västeuropa och stora delar av den övriga världen. Det var ännu ett sätt att distansera sig från diktaturens samhällsordning. I Ryssland firas jul traditionellt i början av januari, och ryska ortodoxa kyrkan är så hårt fast i Kremls grepp att den av statsmakten brukas som propagandaverktyg för att Ukraina borde krossas.
Julnattens robotbeskjutning var ännu ett uttryck för Putins krav på underkastelse. Men för att lyckas genomdriva detta krav förlitar sig Kreml inte enbart på vapnen – regimens egenproducerade och de den får hjälp med från Nordkorea och andra diktaturer. Putinregimen hoppas att dra fortsatt fördel av de medlöpare som förekommer i politik och näringsliv i Västeuropa, i USA och i en del andra länder, såsom Turkiet eller Indien.
En bred men inte fullständig enighet, inom och mellan en rad västländer, skapades under de snart tre intensiva krigsåren – sedan Putins storanfall vintern 2022 utvidgade det tidigare ryska krigandet sedan 2014 i Krim och andra delar av sydöstra Ukraina.
Uppslutning från väst har gjort att Ukraina nu finns kvar. Men det kommande årets stora, nya säkerhetspolitiska riskfaktor är vad den utrikesledning som håller på att bildas runt den tillträdande Donald Trump egentligen kommer att ta sig för med relationerna till Ukraina – och till USA:s allierade i Natokretsen och i Asien.
Vladimir Putin har för tredje gången satsat på att Donald Trump skulle bli vald och därefter försvaga sammanhållningen mellan demokratierna. Att hantera detta – och om möjligt förebygga att stödet för Ukraina undergrävs eller torkar ihop – är nu en central utrikespolitisk uppgift. Det handlar om att slå vakt om samverkan både inom EU och över Atlanten.
I de nordiska länderna och i Baltikum är den väljarmässiga och partipolitiska uppslutningen kring demokratiernas samverkan, stödet för Ukraina och behovet att avvärja ryska hot, om än inte alls fullständig, så i alla fall förhållandevis bredare och starkare än i Frankrike, Tyskland och några andra EU-länder i Central- och Sydeuropa.
Putin med ännu en vapendragare inom EU, franska ytterhögerns Marine Le Pen, av svensk SD-ledningönskad som fransk president.
En lång rad av ytterhögerpartierna i Europa uppträder närmast demonstrativt som Putins femtekolonnare i väst, samtidigt som de ser sig som allierade till den mest radikaliserade högerflygeln inom Trumps republikaner i USA. På Putins linje, fast utan att beundra Trump, går också en rad partier i EU-parlamentets vänsteryttergrupp – där de finländska och svenska vänsterpartierna fortfarande inte har tagit sig samman till att begära utträde.
Men säkerhetspolitiken har inte bara en ideologisk utan också en ekonomisk sida. Hotbilden är genom rysk militär aggressivitet långt värre än på länge. Att kostnaderna för försvar och beredskap – militärt och civilt – kommer att behöva öka ännu mer är uppenbart.
Det behöver då inses att detta inte kommer att lämna utrymme för en så generös löftespolitik inför valåret 2026 som partitaktiker i olika läger nog annars skulle ha önskat.