Vad skulle en heltids idrottsminister fylla dagarna med?
Efter regeringsskiftet har en del hårda ord riktats mot att idrottsärendena flyttats till justitiedepartementet och Anders Ygeman. Han ska mest sköta integrations- och flyktingfrågor, och dessutom statens stöd till idrotten.
Det borde i stället bli en minister bara för idrott, har några sportkommentatorer menat. Anders Ygemans deltidsuppdrag innebär enligt Olof Lundh på TV 4 ”noll intresse för idrottens vikt i samhället”. Av det har Expressen gjort en smärre kampanj. Riksdagsmän från KD och M, Roland Utbult respektive Viktor Wärnick, har hakat på, utan att ta steget ända dit Olof Lundh ville.
Det debatten missar är att idrottsföreningarna är föreningar, som samverkar i förbund för olika sporter, som i sin tur har ett Riksidrottsförbund. Det mesta i idrotten är en ideell folkrörelse. I ett fritt land som Sverige är det ett område där staten inte ska ha överhöghet, utan vara återhållsam med regleringar och bidragsvillkor.
Medlemsdemokratin och folkrörelsernas eget ansvar ska vara det viktiga. Vi ska inte få en allstatlighet där statliga ingrepp, statliga prioriteringar eller statliga tillsynsmyndigheter växer tills det blir jobb för en minister på heltid. Hela det stora utbildningsväsendet behöver bara två statsråd.
Vi ska inte ha en verklig idrottsminister som med kraft kan göra idrottens utveckling till en statlig fråga. En sådan minister kan höra hemma i Kina och andra länder där föreningsfrihet fråntagits allt värde.
Av samma orsak ska vårt land inte ha en religionsminister, som dirigerar och har uppsyn över kyrkor och andra samfund. Vi ska inte ha en medieminister som styr och ställer med nyhetsförmedling och samhällsdebatt.
Ministerposter av detta slag, som utvidgar dirigism och inskränker frihet i folkrörelser, kulturliv och nyhetsförmedling, är ett otyg. De skulle vara väl förenliga med det slags samhällssystem SD:s ideologiska vänner försöker bygga upp i Ungern eller Polen.
Även där det finns ministrar – för att det är stora budgetposter, flera myndigheter och behov av lagstiftning – ska gränsen dras så att det inte sätts grimma på fritt föreningsliv – och så att andlig frihet i vid mening inte inskränks. Att det finns en minister för högre utbildning, liksom ett ämbetsverk ovanför högskolorna, ska inte innebära politisk styrning av forskningens metoder, eller myndighetsgallring av lämpliga och olämpliga forskningsresultat.
Folkbildningen med studieförbund och folkhögskolor har statsanslag. Men Folkbildningsförbundet är en sammanslutning av studieförbund och huvudmän för folkhögskolor. Det är inte en myndighet. Det ska inte vara statlig dirigering, där en myndighet sätts att styra de ideologiska tendenserna i folkbildningen.
Till det som tydligt visat på det auktoritära och frihetsinskränkande i SD-partiets samhällssyn hör kravet de ställde på att folkbildningen skulle likriktas nationellt via en statsmyndighet.
Det var som om Riksidrottsförbundet skulle ersättas av det statliga Riksidrottsverket. En sådan statsdirigism är det som på heltid skulle kunna sysselsätta en idrottsminister.