På senare år har biblioteken varit allt mer i fokus för den offentliga diskussionen. Det handlar dels om stök och att en majoritet av bibliotekarierna har upplevt våld eller våldsamma situationer. Dels om att biblioteken har fått fler uppgifter.
Det beror inte bara på att den nya bibliotekslagen, som infördes 2014, breddade uppdraget till att bland annat inkludera det demokratiska samhällets utveckling, främjande av språkutveckling och att sprida kunskap om IT. Utan även på att många, med DIK – facket för kultur och kommunikation i spetsen, menar att biblioteken får täcka upp.
När andra verksamheter har dragit sig tillbaka har biblioteken i en del fall varit den enda mötesplatsen som finns kvar, som välkomnar alla utan att det kostar den enskilde något och har servicepersonal på plats.
Det behöver inte vara ett problem. Men det är en förändring, som det finns åtminstone tre olika sätt att hantera.
Antingen låter man bibliotekarier fortsätta bedriva en allmän serviceinrättning, vilket tar tid från bibliotekens kärnverksamhet. Som Stina Hamberg, samhällspolitisk chef på DIK, påpekade på förbundets hemsida förra året, är det en sak att hjälpa folk att skaffa en e-postadress, lära sig söka på nätet eller hantera en mobiltelefon. Det är något annat när banker, försäkringsbolag, bostadsförmedlingar och myndigheter inte tar ansvar för att se till att kunder och medborgare får det stöd de behöver för att hantera deras tjänster och i stället föreslår att de ska ”gå till bibliotek, där får du hjälp”.
Eller så säger man stopp och belägg, det där får du fråga banken eller myndigheten om.
Eller så inser man att det finns ett utbrett stödbehov och inrättar servicekontor. Dessa kan ligga i anslutning till biblioteken, dit många redan vänder sig.
Här kan man ha biblioteket i Vingåker som förebild. Sedan en månad tillbaka har det sörmländska biblioteket en nystartad verksamhet några gånger i veckan, när det finns en lots på plats som svarar på frågor om digital teknik.
Satsningen finansieras av Internetstiftelsen och kan på flera håll med fördel utvecklas till att bli ett bredare servicekontor, bekostat helt eller delvis av staten, där man exempelvis kan få hjälp med bankärenden, blanketter, rådgivning och dylikt.
Då får bibliotekarierna större möjlighet att lägga sin arbetstid på det som de är utbildade för, samtidigt som de inte måste dras med dåligt samvete för att de lämnar behövande i sticket, eftersom de kan hänvisa dem till servicekontoret bredvid.
För det är inte högskoleutbildade bibliotekariers ansvar att bankkunder kan betala sina elräkningar eller att blanketter som Försäkringskassan skickar ut blir rätt ifyllda. Att jobba i ett serviceyrke betyder inte att man kan förväntas utföra all typ av service.