På en del ställen är öltälten viktigare än musiken och följderna blir därefter att alla dessa arrangemang är folkfester med inga eller måttliga ordningsproblem.
Ofta är det tvärtom, musiken och i bästa fall det vackra vädret står i centrum. Polisen har måttligt att göra, och artisterna sköter sig bra.
Men alla festivaler är inte som den i Malmköping, med Lasse Berghagen som trivselspridare för femtonde gången. Både ungdomar och föräldrar gör klokt i att skilja på festival och festival, och att se sig för där det behövs.
Några av sommarens många musikfestivaler har lämnat en tråkig eftersmak, det har varit mycket fylleri och knarkande – som inte uppmärksammats med rubriker – och åtskilliga sexuella ofredanden och några våldtäkter. Dessa har uppmärksammats så mycket mer. Fenomenet är inte nytt, det har väl i mer eller mindre hög grad förekommit sedan dansbanan uppfanns, och felet har inte varit dansbanans men ofta buteljens. Men det har ofta på ett bedrövligt sätt bagatelliserats att kvinnor inte får vara ifred och blir utsatta för ofredanden och ibland rent våld. Detta bör det vara slut med.
En annan vinkel på den mer problematiska sortens festivaler har varit en av de större inrikesnyheterna den senaste helgen. Den årliga festivalen i Emmaboda har utmärkts av ett väldigt stort antal polisingripanden mot narkotika, och polis har vittnat i radio om att delar av publiken stått för ett knarkande så att haschröken varit påtaglig. Ordningsvakter hos arrangören säger till tidningarna i Kalmar att de stoppat mer än polisen genom att hindra langare att planka in på festplatsen.
Det är tydligt att den här historien är något att observera i debatten om polisens resurser, arbetssätt och prioriteringar. Polisen på plats berättade att de var underbemannade, och att de trots problemen med knarklangning inte hade tilldelats några civilklädda spanare, som skulle kunnat ge mycket fler gripna.
Det hör då till saken att polisledningen – som ju numera, efter den stora förändringen på Beatrice Asks (M) tid, är starkt centraliserad – borde ha varit mycket förvarnad om att just denna festival skulle belastas av brott. Emmabodafestivalen har utmärkt sig förut, och den drar till sig en ditrest publik av annat slag än Malmköpings.
Så sent som i våras skrev ett antal läkare i psykiatrin i Kalmar län ett mycket sakkunnigt inlägg i lokalpressen om hur de varje sommar efter en del festivaler i länet får vårda ungdomar som blivit utslagna av knarkande, och som i en del fall drabbas av svåra knarkpsykoser. De varnade för underskattning av de stora hälsoskadorna. Om inte polisen kan se en sådan varning och disponera personalresurser därefter är det dåligt ställt med förutseende och prioritering.
Man bör ha respekt för att polisen är hårt ansträngd av flera andra personalkrävande uppgifter och att detta påverkar verksamheten. Det förekommer en hel del lättviktigt gnäll på polisen. Men ett par saker bör ändå understrykas. Langning av alla slag och narkotikahanteringen i alla delar är drivande bakom mycket annan brottslighet och är födkrok för undre världen. Man kan inte prioritera efter andra, mer opportuna rubriker och bortse från att fylla och knarkande genererar många slags andra brott och mycket otrygghet.
Slutligen framstår det som tydligt att röran och personalflykten efter den stora centraliseringen leder till att polisen inte effektiviserats så som det påstods. Detta borde inte vara överraskande, men som det nu blivit är det viktigt att staga upp situationen, inte bara vid festivaler.