”Januariavtalet är överspelat”. Detta påstående har börjat dyka upp i debatten. Det yttras av dem till höger och till vänster som alltid ogillat samarbetet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Liberalerna. Men även en del andra betraktare tycks utgå från att coronakrisen ritar om den politiska kartan till den grad att befintliga politiska skiljelinjer och samarbeten blir irrelevanta.
Det är fel. Ingenting tyder på att krisen sätter Januariavtalet ur spel. Och varför skulle det?
Flera viktiga punkter i avtalet är redan genomförda. Annat är på gång. Några saker: Värnskatten är avskaffad. Familjeåterförening för krigsflyktingar har gjorts lättare. En ny kömiljard för att minska väntetiderna i sjukvården är införd. Rätt eller fel i sak, men Socialdemokraternas främsta vallöfte om att förbättra de ekonomiska villkoren för pensionärerna, som också skrevs in i Januariavtalet, är på väg att infrias.
Häromdagen kom en lagrådsremiss om en reform av primärvården som bland annat är tänkt att ge alla som vill en fast läkarkontakt.
Att coronakrisen har ändrat den politiska dagordningen är helt riktigt. Men denna förändring försvagar knappast fyrpartisamarbetet. Tvärtom.
Budgetrestriktioner som har satt gränser för det möjliga för S, MP, C och L har luckrats upp i krisbekämpningens namn. Januaripartierna presenterar krispaket på krispaket, med nya möjligheter för varje parti att få in sina hjärtefrågor, om det så gäller nya miljarder till kommuner och regioner eller bidrag för omställning till biobränslen. Samverkan mellan regeringen och stödpartierna i ekonomisk-politiska frågor är nu tätare än vad som fanns i planen när samarbetet inleddes.
Krisen har även försvagat hoten utifrån mot Januariavtalet. Vänsterkritiken mot Socialdemokraterna har tystnat. Krypskyttet mot regeringssamarbetet från högerpakten – M, KD, SD – och dess oheliga allianser med Vänsterpartiet har upphört.
Det nya allvar, som har kommit med coronakrisen, bör också göra fack och arbetsgivarorganisationer mer benägna att komma överens om de politiskt känsliga frågorna kring arbetsrätt.
Samtidigt har kulturkampen och invandringsfrågan, som har sugit mycket syre ur politiken, så gott som försvunnit från debatten. Sjukvård och ekonomi har blivit viktigare för väljarna.
Det ger skäl att fundera på detta: Vem vill luta sig mot SD när en kris slår mot Sverige med full kraft och svenskarnas liv, hälsa, arbeten och välfärd står på spel? Vilka konstruktiva idéer har SD bidragit med? Kan någon spontant nämna en enda?
När konfliktnivån minskar och de tomma ordens värde sjunker har Jimmie Åkessons parti inget budskap, ingen politik. Vilket är en påminnelse om varför regeringsmakten inte bör bli beroende av detta gäng.
Det var just det som Januariavtalet lyckades förhindra.